HISINGER 1823 (Ramsberg och Skinnskatteberg: allmän; "försvinner omkring sjön Råsvaln i Linde socken vid vägen åt Nora, och igenfinnes ej mera på den resetour [V-ut mot Värmland] som här beskrifves"). Wahlenberg manuskript 1821 (i N. Västmanland nästan allestädes "till långt nedom Kolsva eller nästan till slätten".

Epökofyt. Mesohemerob klippängsvegetation: Skogslåglandet, Bergslagen oregelbunden. D:o. obetad, frisk ängsvegetation: samma områden vanlig; föga på Mälarslätten. Euhemerob, frisk-något fuktig ängs- och ängsgläntvegetation (flerårsvallar, oslagna gräsmattor, ödeåkrar, skogsstigar, renar, slänter, vägkanter, kraftledningsgator, väg- och åkerbryn, diverse ängsmark i kulturgränsen): överallt. T.o.m. 1920-talet vanlig i åkrar: "i största mängd på åkrar bland vårsäd" i Hed/Malma enligt POST (1844).

Svagt fuktig-frisk-måttligt torr, något sur-alkalisk ängsmull: d:o. euhemerob, helst humusrik-mullartad mineraljord. Underlag mest mineraljord av skiftande textur. Svag skugga-öppet ljus. Konkurrenssvag. Beteskänslig.

Xenofyt. Upptäcktes i trakten av Falun vid mitten av 1700-talet, varefter den ytterst snabbt spreds vidare med utsäde (särskilt vallfrö) över hela Bergslagen. Snart nog också längre mot S (vid slutet av 1700-talet flerstädes "allmän" i Götaland enligt Afzelius manuskript). Hade under 1820-talet nått längre V-ut i Västmanland än Hisinger (ovan) ansåg, ity Wahlenberg 1825 antecknade från Grythyttan: Kärvingeborn: "nog mycket af', från Grythyttan i samma socken: "också nog af” och från sträckan Grythyttan-Torrvarpsund: "hela hagar syntes verka rödblå deraf liksom i Dalarne". S-ut sträckte sig 1840 den sammanhängande utbredningen i Bergslagen ned till Närke-gränsen: "--- syntes i trakten omkring Nora finna gränsen för sin allmännare utbredning. Ned vid Skärmarboda såg jag sista exemplaret af denna sköna nordiska Klocka." (ZETTERSTEDT 1842.) Iakttagelsen bestyrks av [Hamnström i] GELLERSTEDT (1852): fortfarande rar i Närke, men " I den delen af Örebro Län, som tillhör Vestmanland n. allmännare än C. rotundifolia." Redan vid mitten av 1800-talet (säkerligen tidigare) mer eller mindre vanlig också i Ö. Västmanland (utom längst i SÖ enligt WALL 1852).

ALMQUIST (1965) har uppmärksammat en tillbakagång i centrala Upplands slättbygder under 1900-talet. Sådan har ägt rum också på Mälarslätten, där den förr ibland ansågs allmän (Västeråstrakten enligt TROILIUS 1860, Askö-trakten i Västerås-Barkarö enligt Håkanson manuskript 1925). Troligen gällde minskningen framförallt förekomster på hävdad mark och följde (fr.o.m. 1930-talet) av upphörd ängsslåtter, ändrade växtföljder, bättre frörensning. kemisk bekämpning osv. Överhuvud taget har (av samma skäl) en drastisk minskning av individmängden skett i hela området. Utsagor som följande, gällande Nora-trakten omkring sekel skiftet, har numera ingenstans giltighet: "allra starkast minns jag en violett blomma, som ibland täckte stora delar av åkrarna och gav en sällsam färgprakt åt hela landskapet. Det var den nordliga blåklockan, Campanula patula." (FURUSKOG 1951.) Senast rapporterades dylik ymnighet 1950 från N. Skogslåglandet (Lohammar manuskript): "Inom socknens [Västerfärnebo] norra del finnes Campanula patula ofta så rikligt i vallarna att dessa lysa violett på långt håll liksom i Dalarna, inom socknens södra del uppträder [den] sparsammare och inskränkt till vägkanter och dikesrenar."

Form flore alba: Ett 20-tal fynd, fördelade på alla regioner; härav sex av författaren under 1970-talet. Ett eller annat vitblommigt exemplar troligen tillfinnandes i alla delområden ovan Mälarslätten. Alltid enstaka-fåtalig: sannolikt tillfällig.