Höggradig förvirring föregick under 1800-talet särskiljandet av den äldre (men oklart uppfattade) A. suecica och den ca 1840 införda C. arenosa. Vad gäller Västmanland, kan ett samband finnas mellan Halls ovannämnda kollekt och den i HARTM. flora 1820 under Arabis thaliana ß dentala givna lokal "Vesterås?". Enligt beskrivning var denna form A. suecica. Den grundades (enligt HARTM. 1845) på norrländska ex., som i nämnda floraupplaga uppfattades som närstående A. thaliana men väsentligt avvikande från C. arenosa. (I andra och tredje upplagan anges dock som synonym Sisymbrium arenosum.) Om Västmanland-lokalen har Hartm. själv meddelat (HARTM. 1845): "Vesterås-exemplar har jag aldrig sett, utan efter gammal uppgift, såsom icke osannolik, då vexten å ömse sidor förekommer, infört stället. " Meddelat av Hall-arkets dåvarande ägare?

Lokal upprepas sedan (utan frågetecken) under skiftande artnamn: Arabis thaliana ß hispida (WAHLENBG 1824), A. f. ß urbicola (HARTM. flora 1832, 1838), A. f. var. lyratum (FRIES 1843 i Mant. III), A. arenosa ß borealis (TROIL 1860; HARTM. flerstädes 1843–54, där den dock rätteligen 1849 och 1854 bort föras under den för A. suecica nyuppställda ß macilenta). - Övriga Västmanland-lokaler under de båda sistn. namnen (åtta i SÖ, diverse bergslagslokaler) gäller däremot rent formellt i regel både A. suecica och den nyinkomna C. arenosa (åtminstone Wall hos FRIES 1844, Hamnström i GELLERSTEDT 1852, WALL 1852, THEDENIUS 1855, TROIL. 1860, HARTM. flerstädes 1849, 1854). Undantag utgör sannolikt den tidiga, efter strängnäslektorn N. P. Ringstrand i Mant. III (1843) anförda "Fellingsbro, locis glareosis"; av Fries i alla händelser med beteckning A. thaliana var. lyratum skild från den av honom samtidigt anförda A. arenosa ß borealis (= C. arenosa); samt Norauppgiften i Ohlssons manuskript 1863 och en lokal i Post manuskript d 1844 (se nedan).

Namnet Arabis thaliana var. lyratum användes av Fries första gången i Herb. Norm. (VI I: 14) för en samling växter från Strängnäs. Att dessa verkligen utgjorde A. suecica har visats av HYL. (1957c). Beträffande 1800-t:s nomenklaturförveckling se vidare HYL. (1957c) och LÖVE (1961). Spridd längs järnvägen Kolbäck-Ängelsberg och den nu nedlagda banan Köping-Uttersberg; tämligen sällsynt spridd i Bergslagens kulturområden; för övrigt sällsynt men länge bofast på några Mälaröar (Björnön, Ängsön). Utbredningstyp: U.

Endemisk i Fennoskandia och angränsande delar av Västra Ryssland och Balticum. Sannolikt hybrid mellan C. arenosa och A. thaliana, bildad under ett tidigt postglacialt skede, då den förra arten på grund av ett gynnsamt temperaturklimat ännu nådde samma område som spontan (HYL. 1957c, LÖVE 1961). Under 1700-talet ännu mycket sällsynt i Sverige (ett par troliga förekomster tillskrivs Linne); fr.o.m. HARTM. flora 1820 allt flera strölokaler, efter 1850 traktvis (främst i Bergslagen) betecknad som mer eller mindre allmän "The Scandinavian distribution area of the genus indicates that it has been formed --- somewhere in central Sweden or southern Finland" (LövE 1961).

Förefaller i Västmanland äldst i SÖ, där den ännu förekommer på ett par (potentiellt) naturliga ståndorter (se ovan) och där den tillhör landets först kända lokalpopulationer. Av äldre, säkra förekomster härifrån kan nämnas: Västerås före 1820: se ovan; Strängnäs ca 1840 (Herb. Norm.); Västerås 1849 (okänd samlare, S); Ängsö: Pukskär 1880 och Skursundet 1885 (A. E. Luhr, LUHR respektive S); Badelunda: Hässlö 1884 (Palmaer, S); också på N. Björnön tidigt belagd: 1914 (Wollert, LD). Det är för övrigt klart, att det mesta - om inte allt - av de gamles fr.o.m. 1840-talet, under olika synonymer publicerade typer avsåg A. suecica: Väst: Viksäng (Wall hos FRIES 1844 ss. Arabis thaliana lyrata), Väst: Nedåt östra tullen; Emaus; Elba, Badelunda: Hamre; Björnön, Kärrbo: Solviksborg, Kungsåra: Vid kyrkan (WALL 1852; TROIL. 1860).

Teoretiskt skulle delar av denna lokalgrupp kunna tänkas ha följt den framryckande kustlinjen sedan värmetiden för att vid 1800-talets mitt med vallfrö och utsäde sprida sig i nejden. Den har nu åter starkt krympt.

Saknas vid denna tid ännu i Köpingstrakten (POST 1844) och i Skinnskatteberg (HIS. 1831, 1832b) men uppträder däremellan på strölokaler: Hed: Bernshammar vid bron 1844 (Post manuskript där såsom Arabis thaliana lyrata); i Västra Bergslagen har den fått fotfäste, vallfrö- och utsädesspridd: Grythyttan: Finnhyttan 1854 (Hamnström, LD), Linde 1866 (Hamnström, LD), Viker: Skrikarhyttan 1872 (N. A. Joh., LD), Nora: Bom 1888 (Tärn., JOH) osv. Ohlss. uppfattade den redan 1863 som allmän i Nora och Viker (Ohlss. manuskript; jfr kommentar under Cardaminopsis arenosa). Vanskligare att tolka är WALLS (1852) utsaga om kollektivarten A. suecica - C. arenosa, åtminstone delvis grundad på Hamn:s iakttagelser under 1840-talet; detta eftersom invandringen av C. arenosa i Bergslagen ägde rum samtidigt och med samma (eller större) framgång.

Den fortsatta spridningen av A. suecica på Mälarslätten och i Skogslåglandet ombesörjdes fr.o.m. 1800-t:s slut av det framväxande järnvägsnätet, till vilket också fortsättning vis dessa trakters förekomster kom att koncentreras. En troligen äldre lokalgrupp i Arboga förekom bl.a. på tak 1873 (se ovan) och samlades för övrigt samma år i trakten av Göranss. (ARB) och Ährl. (LD).

Ehuru också i Östra Västmanland säkerligen då och då inmängd i utsäde, t.ex. Sala: Jakob Malts kvarn 1907 (Dahlgren s.n. A. arenosa, LD), måste TOLFS (1899a) varningsord beträffande Västmanlands län anses överdrivna och förmodligen föranledda av hopblandning med C. arenosa: "Såsom en bland de farligaste fienderna till länets vallodlingar måste man med skäl beteckna den lilla dybrännan (Arabis suecica), der denna en gång innästlat sig. --- i stånd att alldeles förqväfva sina värdefullare grannar."

Troligen betydligt vanligare under 1900-t:s början, åtminstone I Bergslagen Skälen till minskning främst nya odlingsformer, ändrad utsädesbehandling, besprutning av järnvägsområdet m.m.