klockpyrola
Pyrola media
Mer information om arten

Cirka 100; tämligen sällsynt; numera möjligen ovanligare än förr. Utbredningstyp: U.

Första fynd

HISINGER 1831 (Skinnskatteberg: Nyten).

Ekologi

Troligen idiokorofyt. Hemerofil. Ståndorter sällan meddelade På kanske potentiellt naturliga sådana inom Ridöarkipelagen i Mälaren, "Längs stränderna, strax ovanför högvattenzonen" (KERS 1978), och i gles kalktallskog i strandbryn i Viker: Älvlången (EKHOLM 1978). I lågdynamiskt Pinus-Brachypodium pinnatum-samhällen på grund kalkmorän i Norberg: Silvtjärns Ö-strand. S samma sjö i oligohemerob blandskog, glänta med Betula-Calamagrostis arundinaceae-samhällen (båda !). I Hallstahammar N: Norrtorpet Ö-ut (nära brynet av Kvarnskogen) i gransumpskog av fräkenristyp (växande på Sphagnum) (MALMGREN 1970).

Apofytisk i frisk, örtrik (obetad) lövgläntvegetation, t.ex. Himmeta N: Brandfors i sluttning mot Rabobäcken 1957 (Hamrin)-77(!: 1 ex.). Tydligen gärna på dikad, fortfarande svagt växelfuktig, lövskogsbevuxen myrtorv: Hallstahammar N: Horsmossen; Stånggårdsbäcken V därom; Gubbkärret i Kvarnskogen (MALMGREN 1970). På banvallar i NÖ. Västerfärnebo (Lohammar manuskript 1950).

Såvitt kan bedömas, liknar dess ekologi Pyrola minors och P. rotundifolias. Det mycket låga antalet fynd efter cirka 1930 antyder dock vissa skillnader. Var växten slåttergynnad? Minskande?

Små T.o.m. 1937. Stora Fr.o.m. 1949.