Den såvitt känt i landskapet unika förekomstgruppen äger stort utbredningsekologiskt intresse, ej minst som växten här, till skillnad från i SV, ej tycks förekomma på mossar. Häri lik vissa andra myrarter. Miljön i Skinnskatteberg likartad på lokaler 1, 2, 4, 5, ingalunda unik för landskapet. Vare sig klockljungen är sent invandrad eller reliktisk, torde dess utbredningen V om Skinnskatteberg, dvs. i områdets mest humida delar, vara ofullbordad. Den ovannämnda, finländska förekomsten tolkas av MÄKINEN & TIIKAINEN (1966) som reliktisk.

Idiokorofyt. Undantagsvis(?) hemerofil: lokal 3; se nedan. Eljest lätt-tämligen starkt genomsilade, åtminstone på lokal 1 och 5, troligen också på de andra, något-måttligt starkt sluttande, öppna mellankärr. Genom vattenöverskott centrala dråg och lösbottensamhällen på 2 och 5 (delvis flarkartade bildningar med dämmande, parallella kärrsträngar). Erica här på strängarna (blöta-tämligen torra fastmattor) tillsammans med Sphagnum papillosum, Polygala vulgare, Succisa pratensis, Potentilla erecta, Eriophorum-arter (å 5 även E. latifolium), Calluna, Myrica m.fl., och i blöta-mycket blöta fastmattor(-mjukmattor) kring lösbottensamhällen tillsammans med S. auriculatum, S. compactum, S. molle, Molinia, Juncus stygius, Carex echinata m.fl. Vattnets pH i flarkar och dråg 1970 på lokal 2 och 5 blott 4,2–5,0. Allt enligt Rafstedt & Hammar manuskript 1970.

Lokal 1 och 4 är torrare, utan lösbottnar och dråg men med mycket snarlika samhällen Viktiga inslag Polygala vulgaris, Succisa, Potentilla erecta, Molinia, Myrica, Calluna, Carex echinata m.fl.; i tämligen torra fastmattor också Trichophorum cespitosum, ställvis Carex pauciflora. Erica-vegetation på lokal 1 sammanfattad av MALMGREN (1976): "Norrkärret är tämligen torrt med en fastmattartad yta, differentierad i tuvor och mer eller mindre torra eller fuktiga sänkor. Lösbottensamhällen saknas. Klockljungen är i de fuktigare groparna den dominerande kärlväxten men viker i de torrare tillbaka för Trichophorum caespitosum och Molinia coerulea -västerut även för Betula nana. Förekommande i båda de nämnda strukturerna är klockljungen allmän på en stor del av myrytan. Trädskiktet utgörs främst av oväxtliga tallar i glest förband. --- [Sydkärret:] –klockljungen här inskränkt till några få, fuktiga sänkor i norddelen. Den växer i ett vitmosstäcke, sammansatt av Sphagnum subnitens, S. centrale och S. pulchrum. Bottenskiktet, som saknar mera krävande brunmossor, har förutom S. pulchrum ännu ett sydvästligt inslag, S. imbricatum."

På den euhemeroba lokal (3) invandrad efter 1960, dvs. efter vägens tillkomst. Troligast vindspridd från någon av de övriga lokalerna eller någon mera närbelägen (ännu oupptäckt). Vindspridning över kortare sträckor påvisad av GRANLUND (1925). Möjligen tillfällig (ej sedd av mig, då jag undersökte omgivande kärr); å andra sidan nu känd som smått bofast på en alldeles likartad ståndort i S. Dalarna (Norrsveden).

En inhemsk lokalgrupp i Ö. Skinnskatteberg:s myrområden i Nedre Bergslagen samt en nyspridd (eventuellt tillfällig) apofytisk population cirka 13 km V härom: I Drambolnkärren [två kärr N sjön Dramboln], i det Norra kärret riklig 1953 (MALMSTRÖM & JÖNSSON 1954; S) - (MALMGREN 1976: Sk 32). 2 Kyrkmossens N-del, riklig på strängarna 1970 (Rafstedt & Hammar i E. MARKLUND 1975a). 3 Källfallet Ö-ut (tre ställen) och cirka 900 m NÖ-ut (på sex fläckar), dikesslänter längs nya riksvägen Riddarhyttan-Godkärra 1977 (B. Collini, UPS). Ej alls i omgivande småkärr(!). 4 Slåttermossen 1953 (MALMSTRÖM & JÖNSSON 1954; S) (Rafstedt & Hammar manuskript 1970: massförekomst). 5 Stora Dragmossen, ymnigt kring dråg och på strängar 1970 (Rafstedt & Hammar i MALMGREN 1976: Sk 36a).