HIS. 1831 (Skinnskatteberg s:n).

Idiokorofyt. Hemerofil. Ekologiskt lik E. adenocaulon. Mer skuggfördragande, förmodligen av denna anledning vanligare i sluten skogsvegetation: löv- och blandskog (sällan barrskog) av frisk-fuktig örttyp (Alnus glutinosa-Prunus padus-samhällen, ravinvegetation med Alnus incana m.m.). Här säkert ursprunglig liksom i källflödessamhällen · (t.ex. Philonotis-samhällen).

Apofyt i diverse hemeroba ängsskogs- och ängsgläntsamhällen, inklusive igenväxningssnår kring kalkbrott. Vanlig på euhemeroba ståndorter, ibland på tämligen torr mark, ofta helt ljusöppet: dikesslänter, varp, utfyllnader, äldre skärningar, rabatter, ladugårdssnår, omgivning av gödselstäder. Ej åkrar. FIerstädes inom stationernas spårområde, mest i Bergslagen.

Frisk-växelfuktig/genomsilad skogsmull; något fuktig- tämligen torr, helst humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord av växlande textur. Något nitrofil. På euhemeroba ståndorter ibland ljusöppet, för övrigt skugga-lätt skugga. Ej betestålig. Konkurrenssvag. Vanligen fåtalig.