olvon
Viburnum opulus
Mer information om arten

Frekvensförhållanden ungefär som Corylus avellanas (med vilken den på åtskilliga lokaler samväxer); dock - sannolikt genom spridningsslump – mindre vanlig än denna på och kring Ängsö och – genom större klimathärdighet och förmåga att utnyttja vissa andra ståndorter - frekventare i nordligaste Västmanland (Övre Bergslagen, Skinnskatteberg, Norberg). Dess nordgräns för sammanhängande utbredning i Skandinavien betydligt högre upp än hasselns. Utbredningstyp: U.

Första fynd

WAHLENBERG 1824 ("prope Skinnskatteberg"). Anders Timm manuskript 1816 (Västanfors: Semla-trakten).

Ekologi

Idiokoforyt. Mycket hemerofil. Ekologi lik Corylus avellanas. Skiljer sig från denna främst genom större fuktighetstolerans och skuggtålighet, både på potentiellt naturliga och hemeroba ståndorter: tämligen karakteristisk för rika alkärr (socklar och torrare avsnitt) och (potentiellt naturliga- euhemeroba) Alnus glutinosa-Prunus padus(-Picea)-eller Betula pubescens-samhällen på svagt genomsilad-växelfuktig, ej starkt sur mark vid stränder, vattendrag m.m. (delvis "björkkälar"); för eutrofa stranddiken m.m. Liksom hassel därjämte gärna i starkt genomsilad gran- och blandskog av örtris- och örttyp. (I motsats till bland annat Paris ej i källkärr- och andra rikkärrsamhällen)

På sina potentiellt naturliga ståndorter förblir olvonet på grund av i regel stark beskuggning (genom slutet träd- eller buskskikt) ofta småväxt och låg. I öppet-halvöppet läge på företrädesvis hemeroba lokaler (lövbryn, lövskogshyggen, vägkanter osv.) utvecklas flermeterhöga, yviga buskar.

Små T.o.m. 1949. Stora Fr.o.m. 1950.