Bristfälligt antecknad i vissa trakter men är med säkerhet allmän i Bergslagen, Skogslåglandet och på Övre Mälarslätten; åtminstone i vår tid något mera ojämn inom Mälarområdet, där den dock är spridd-tämligen allmän inom alla delområden (i äldre tid alltid betraktad som allmän även här). Utbredningstyp: U.
Första fynd
HISINGER 1831 såsom Crista galli ß minor (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Kanske lokal agriofyt; sedd i potentiellt naturliga kalk-klippängssamhällen i Sala: Solbohällarna(!). För övrigt i mesohemerob, lågvuxen (ofta betad), svagt fuktig(-frisk) ängsvegetation och viss euhemerob vegetation. Sistnämnda likaså på något fuktig men också ofta på frisk mark: gräsbevuxna stigar och vägkanter, diverse renar (även i barrskog), oklippta gräsvallar (även Mälarområdet). I Övre och västligaste Bergslagen till följd av hög nederbörd på tämligen torra, euhemeroba ståndorter, t.ex. landsvägskärningar. Förr sannolikt allmän i slåtterängar.
Frisk-fuktig, ej starkt sur ängsmull eller (vanligen humusrik-mullartad) euhemerob mineraljord. Underlagets textur skiftande; plantan ej bunden till näringsrik mark. Svag skugga-öppet ljus. Tämligen betestålig (i viss mening betesgynnad).
Xenofyt? Säkerligen arkeofyt. Den ovan antydda minskningen på Mälarslätten torde sammanhänga med omfattande utdikning och torrläggning.
Variation
Någon uppdelning av den Västmanländska populationen i årstidsekotyper är inte motiverad. Blomningen sträcker sig över hela sommaren.
Form vittulatus Gremli (se NEUMAN 1901): Grythyttan Skatviken; Västgöttorpet 1918 (SEGERSTRÖM 1923).