POST 1844 (Köping: Kråkholmen [Köpingsön] och Djurgårdstorpet). Lövskogsvegetation avsågs i båda fallen enligt P:s bläckanteckning i ett ex. av artikeln (Växtbiologiska institutionen, Uppsala). (Inom Köpingsön fortfarande ymnig under 1950-talet enligt Almquist).

Vild växande humle anfördes av WALL (1852) - förutom (efter POST 1844) från Köpingstrakten - från en rad Mälaröar, där den ännu förekommer. Avgörande för frågan om humlens indigenitet i Västmanland är frågan, om den över huvud taget funnits vild i Mellansverige, innan den först började odlas som öltillsats, och om den i så fall förekommit också under subatlantisk tid. Det första tecknet på att bådadera varit fallet utgjorde ett med humlepollen bemängt vagnshjul från järnåldern, vilket 1933 anträffats i sjön Filaren i Södermanland (L. v. POST m.fl. 1939). Hjulet anses härröra från 400–700-talet Såväl i närmast angränsande som i de understa sedimentlagren förekom humlepollen. Författarna anser genom mätning klarlagt, att detta ej tillhörde den som spånadsväxt odlade hampan, som har snarlika pollen. Vidare antas, att endast vildhumle vid denna tid kunnat komma i fråga som pollenlämnare (jfr även GRANHALL 1952, HOFSTEN 1960). I senare tid har humlepollen vid många tillfällig anträffade i torvprover från Syd- och Mellansverige, vanligen i lager från högvärmetid och senare, bl.a. i Uppland och Södermanland (Th. Candolin, muntligen meddelade 1978). Enligt FRIES (1958) förekom humlepollen (eller hamppollen) genom nästan hela lagerföljden i prov från ett område i Västergötland: "I de klibbalskogar, varpå pollendiagrammen i sin äldre del ge tydliga belägg, har humlen säkerligen haft lämpliga växtbetingelser och utgjort ett vanligt inslag."

Således nog idiokorofyt (I lokalt perspektiv agriofyt i Skogslåglandet och Bergslagen). Mycket hemerofil. Spontan längs Mälarstränderna i potentiellt naturlig sumplövskog, i regel Alnus glutinosa-samhällen i måttligt sank omgivning, och i diverse strandbrynsamhällen ("strandsnår") på svagt växelfuktig-frisk mark. I skreva på naturligt öppet strandberg vid Roligheten på Ängsö(!). På Mälaröarna också inhemsk inåt land i välbevattnad-frisk ängsädellövskog, delvis ymnig: Almö-Lindö, Hargen, Markskär m.m. (Den vilda humlens uppträdande i klibbalkärr i Mellaneuropa behandlas av FRIES [1958] för att belysa tillståndet i Sverige under värmetiden. Hans bild från Brandenburg illustrerar utmärkt nuvarande förhållanden vid t.ex. Skepphusaviken i Kungsåra.)

Som förvildad på tämligen skiftande hemeroba stånd orter nära bebygg. samt i mesohemerob-potentiellt naturlig ravinlövskog, ofta dominerade av hägg och alarterna. I övergivna hyttraviner t.ex. i Karbenning: Svartåravinen vid f.d. Landfors hytta; Hästbäcksdalen; Norberg: SÖ St. Malmkärra gård; Guldsmedshyttan: Gränshyttan (alla !). I liknande lövraviner i Arboga: Gärdselbäcken; Karbenning: Björktjärnsbäcken före L. Klingen; Norberg: Djupkärra-Dammsjöns avlopp; Skultuna S: Forsby bäckravin (alla !). Det mest spektakulära exemplet i Västanfors: Skrikboravinen + bäckloppet nedanför denna, längs ca 300 m i Alnus incana-Matteuccia-samhällen (MALMG. 1975: Fa 8; upptäckt av Folkeson 1937).

På sistnämnda lokal ungefär som i den närbelägna Säterdalen i Dalarna, där den ibland trotts vara reliktisk sedan värmetiden (dock inte av ALMQ. 1949). Vad gäller Skrikboravinen, syns det rimligt att anta, att den i gammal tid förvildats från f.d. Skrikbo hyttgård.

Substrat i mesohemerob-potentiellt naturlig omgivning frisk-fuktig, föga sur-alkalisk mull och närstående fukthumustyper (eventuellt ibland lövkärrtorv i inskränkt men. vid Mälaren), vanligen bildad främst av förna från al eller ädla lövträd. Underlag skiftande. Särskilt utanför Mälarområdets näringsrika jordar tydligt gynnad av det kvävetillskott, som lämnas av alförna. Skugga-öppet ljus.

Vid goda markbetingelser ofta ymnig, täckande mark och trädstammar upp till 4–5 m höjd. Beständig som förvildad.

Humleodling till ölbrygd infördes i Sverige av cisterciensermunkarna. I Västmanland först omtalad i Västmannalagen (1300-talets början). Odlingsplikt (minst 40 humlestänger/bonde) stadgades i Kristofers landslag 1442. Nya pliktbestämmelser bl.a. 1474, 1687 och 1734. Humleodling i all bruten bygd därmed vanlig fram till 1700-talet Sedan viss nedgång: "Här i Wästmanland så wäl som i Uppland har jag därföre sett så mången hummelgård aldeles igänlagd. Folket söker sitt bästa och lämnar lagen i sin ära." (BARCH. 1772.). "Humble Gårdar äro sällsynte [i Nora Bergslag], dock finnes ---" (BERGENSKIÖLD 1784). Odlingsplikt upphävd 1860. Mot 1800-talets slut torde den västmanländska. odlingen ha minskat också vid stora gårdar, och i början av 1900-talet upphörde den gradvis helt och hållet. Jag har dock ca 1970 träffat en äldre sagesman, som i sin ungdom deltagit i humleskörd. Avkastningen nyttjades dels till beredning av egen måltidsdricka, dels till avsalu till lokala bryggerier.

I vår tid något odlad i prydnadssyfte.