Allmän på Mälarslätten; spridd i Nedre Skogslåglandet och Västra Bergslagens hytt- och gruvbygder. I Bergslagen helt och hållet antropokor, huvudsakligen funnen på euhemeroba ståndorter (särskilt blockfogar, slagg, varp, förr torvtak). I klippängsvegetation bl.a. på markhällar i Nora: Born och Järnboås: Lindesby(!). Något kalkgynnad i Bergslagen. Utbredning betingas av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S2.
[Utan att lokaler angetts, har arten kallats allmän i bl.a. Nora (Bomg., Göth. enligt SAM. 1925) och Ramnäs (ERIKSS. 1967a). I båda fallen torde frekvensuppgifterna vara väl generaliserande.]
Första fynd
WAHLENBERG 1824 ("usque ad --- Vestmanniam --- ferrimontanam").
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. I potentiellt naturlig klippängsvegetation som S. acre. Lik denna också som apofyt men skiljer sig i några avseenden: Föredrar som torrängsväxt klippståndorter (om än inte i lika hög grad som S. annuum), i örtbackar helst inom avsnitt med ytstenig-ytblockig morän; på Mälarslätten oftare på grusiga vägkanter och -renar (väl beroende på dess robustare byggnad); bättre anpassad till något skuggiga lägen. - Beträffande torvtaksförekomster finns följande uppgifter: Järnboås: Kviddtjärn, "på torvtaket över lagården", ej planterad, ca 1900 (FURUSKOG 1951). Hällefors: prästgården på torvtak (G. E. Joh. enligt SAM. 1925). Allmän på sådana enligt WALL (1852) och Iverus (1877).
N om Mälarslätten föga som järnvägsväxt men uppträdde som sådan på sin hittills nordligaste lokal, Norbergs station [när?] (Almq.). Ej återfunnen 1974. Eljest vanligen varaktig också i N: Grythyttan: Grythyttehed (T. Andersson enligt SAM. 1925) -78(!). Hed: Bernshammar [början av 1800-talet] (HIS. enligt SAM. 1925) -75(!). Järnboås: Lindesby (BINN. 1921) -78(!, flerstädes). Linde N: Öskevik (BINN. 1921)-78(!). Spridning N Mälarslätten har sannolikt till stor del ägt rum de sista 300–400 åren. Ehuru detta hittills inte kunnat påvisas, är det troligt, att arten här på en och annan lokal är förvildad; eljest nog främst xenofyt.
