vanlig sommargyllen

Sommargyllen är konkurrenssvag, ljusälskande och kulturberoende. Den utgör ett mycket karakteristiskt inslag på de flesta ljus öppna ytor med nyligen blottad mineraljord - vägslänter, vägkanter, järnvägsområden, jordhögar, nyplanerad mark, grustag, soptippar etc. Ibland växer den också på trädesåkrar och på markblottor i betesmarker.

Sommargyllen anses vara införd till vårt land med gräs- och klöverfrö till vallodling, vilken utvecklades först under 1800-talet (Witte 1909). Lyttkens (1885) har följande uppgift: ”Växer på åkrar, gräsvallar, åkerrenar och ängar, helst något fuktiga. Är stundom ett ganska svårt ogräs, då det förekommer i större mängd. Det har på senare åren spridt sig mycket (i synnerhet i vissa provinser såsom Hall., Ög., Vg. och Jämtl), där det bland klöfver och gräs uppträder ymnigt. Troligen har användandet af amerikanskt rödklöfverfrö från början bidragit härtill, enar fröna oftast finnas i sådant frö.” Enligt Montin (1766) uppträdde emellertid växten som trädgårdsogräs redan under mitten av 1700-talet (se primäruppgift).

Under 1900-talet har sommargyllen blivit ganska sällsynt som åker- och vallogräs, främst beroende på att frötillförseln upphört på grund av effektiv frörensning, men även genom införandet av moderna odlingsmetoder med kemisk ogräsbekämpning och allt tätare grodor. Växten har dock inte minskat utan snarare ökat i frekvens. Som framgått ovan har den i stor utsträckning tagit sin tillflykt till andra typer av kulturbiotoper än odlingsmark.

Sedan också bangyllen visat sig vara ganska vanlig i Närke är det mindre säkert vilken varietet av sommargyllen som avses i äldre uppteckningar. Kilander (1990) menar att det möjligen kan ha varit bangyllen men inga ytterligare uppgifter tyder på det. Den växten noterades i Närke först 1938. Alla insamlingar dessförinnan gäller vanlig sommargyllen.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 46–60 %.
Kommentar: även ett relativt litet antal uppgifter som inte preciserats till varietet är inkluderade här. Mellanformer mellan denna och följande varietet förekommer sällsynt (det. SSp). Dessutom ses ganska ofta helt frösterila exemplar vars ursprung och tolkning är osäker.

Kulturinkomling, bofast.
Öppna kulturmarker: gårdsmiljöer, ruderatmark, soptippar, skräp- och jordhögar, grustag, dikes-, åker- och vägkanter, stigar, körvägar; även på torrängar och i betesmark. Johansson (1897) redovisade β arcuata som en varietet av arten B. vulgaris och angav två lokaler: Roma och Ganthem, medan huvudformen redovisades från 25 socknar. I dag är vanlig sommargyllen var. arcuata den helt dominerande varieteten på Gotland. Om Johanssons uppgifter är riktiga så har vanlig sommargyllen bara haft ett fåtal lokaler under 1800-talet och expanderat mycket starkt under 1900-talet, medan bangyllen har varit tämligen allmän under 1800-talet och sedan gått tillbaka. Det är möjligt att arten har kommit till Gotland vid ett flertal tillfällen, bangyllen mest under 1800-talet och vanlig sommargyllen mest under 1900-talet. En annan tänkbar förklaring är att vi under Projekt Gotlands flora avgränsade bangyllen snävare än vad Johansson gjorde. I dag är vanlig sommargyllen allmän från Sundre till Gotska Sandön, Fårö, vilket innebär en kraftig ökning under 1900-talet.

I landskapet dominerar underarten vanlig sommargyllen stort, men eftersom de flesta inventerare inte skilt ut underarterna kan en del fynd av bangyllen ha inkluderats här.