kärrstjärnblomma

729 Stellaria palustris (Murr.) Retz.

The map of this Eurasiatic species includes the var. fennica Murb. and, at least partly, S. persica Boiss. The taxonomy and distribution eastwards do not seem to be clear. The species has been introduced into eastern N. America, Australia and New Zealand.

Kärrstjärnblomma är ursprunglig men något betesgynnnad. Den är starkt bunden till betade eller obetade fukt- och kärrängar som oftast ligger i anslutning till ganska näringsrika vattendrag och sjöar.

Kärrstjärnblomma förekommer i flera ännu outredda former varav två kan vara företrädda i Närke (Flora Nordica 2) men inga särskilda studier har gjorts.

Kärr- och fuktängsväxt i naturlig–starkt påverkad vegetation med förekomster över hela Närke. Frekvensen är högre på Närkeslätten och den kan vid Hjälmaren och näringsrika sjöar anses vara allm. I triviala barrskogsområden i Skogsbygden saknas den.

Kärrstjärnblomma växer i näringsrika sjöars, åars och dammars vassbälten, i strandkärr och fuktängar, vid källdråg, längs bäckar och diken etc. Den har även setts i fuktgropar i hage, på blandskogshygge och på en banvall.

Gammal bofast art.

Myrin 1832.

Tämligen allmän (kring Mälaren allmän) från Mälarslätten t.o.m. Nedre Bergslagen, N-ut övervägande i dalstråken. Ofullständigt känd i Övre Bergslagen men sannolikt av lägre frekvens. I samtliga delområden Uttunning i NV kan bero på ogynnsamma markförhållanden (frånvaro av leror). Härdig upp till nordligaste Skandinavien. Utbredningstyp: S1.

Sällsynt längre norrut i landet. - 39 (17).

Först uppgiven av S. J. Enander 1887 (i UPS) via Birger (1908a).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: mycket variabel; som extremformer kan nämnas en starkt blågrön form med äggrunda blad och mycket stora blommor som främst förekommer på medelrika sjöstränder och en gräsgrön form med närmast linjära blad och blommor föga större än dem hos grässtjärnblomma S. graminea som främst förekommer i högörtängar och rikkärr.

Kärrstjärnblomma växer på våt, näringsrik mark längs diken, i kanten av kärr, vid grävda vattenhål, i sumpskogar och på fuktängar i betesmarker.

Kärrstjärnblomma är en ovanlig växt på Öland och har minskat tydligt sedan Sterner (1938). Förr växte den främst längs västra kusten av mellersta Öland. En del av de gamla lokalerna utgjordes av bäckar, diken och kanaler i odlingslandskapet. Fortgående dränering och utdikningar har missgynnat kärrstjärnblomma, men den är lätt att förbise och kan finnas kvar trots frånvaro av aktuella fynd. Växten är exempelvis återfunnen vid Mossberga (Högsrum sn), Beteby (Mörbylånga sn), Lilla Vickleby skog och sydost om Ås kyrka på ungefär samma lokaler där den senast uppgavs av Rikard Sterner i början av 1900-talet. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kärrstjärnblomma varierar mycket i utseendet vad gäller plantans höjd och graden av förgrening, storlek och form på bladen, längd av internoder, blomstorlek mm. I Norden är variationen speciellt stor längst åt norr och öster. Kärrstjärnblomma har ett ovanligt högt antal kromosomer, från 2n = 130 till 2n = 182 (Jonsell 2001).

Gammal, bofast.

Landeberg (ms 1811), men denna uppgift är troligen felaktig (Johansson 2010). Även samlad i Visby 1902 (P. Egerstéen i LD det. A. Kurtto 1993), men kollekten saknar närmare information. P. Egerstéen samlade ett knappt 20-tal gotländska växter 1902, företrädesvis från Visby. Plantan kan möjligen ha varit odlad, men en lokalförväxling förefaller troligare. En uppgift från Nordermorarna på östra Fårö 1982 (Högström & Fåhræus 1983) har visat sig vara grässtjärnblomma S. graminea.

Kärrstjärnblomma växer på näringsrika, fuktiga till blöta lokaler som mader, fuktängar och kärr vid sjöstränder, vattendrag och dammar. Den har minskat utefter Nordre och framför allt Göta älv, förmodligen beroende på att strandängarna betas och slås i mindre utsträckning än förr.

Oftast ses kärrstjärnblomma i tämligen sluten, av hög starr dominerad strandvegetation. Den blommar från linneans till ljungens tid. Efter en försommar med långvarigt högt vattenstånd kan den blomma ännu i höstfärgernas tid, när vattenståndet har normaliserats. Det finns hondominerade blommor med korta kronblad, och handominerade med längre kronblad, som på grässtjärnblomma. Basala skott övervintrar gröna.