Råglostan är en ettårig, vanligen höstgroende art. Enligt samstämmiga äldre källor var den ett allmänt och välkänt ogräs i rågåkrar. I Helgesta var den allmän ännu på 1920-talet (Qvarfort 1926) och 1934 växte den på minst 14 lokaler i Västerljung och Trosa-Vagnhärad (Almquist & Asplund 1937). Mellan 1932 och 1944 hittades den ännu på 11 lokaler i nordvästra Sörmland (Almquist ms). Sedan dess har den försvunnit från alla områden, men ”löxan” är överallt en välkänd växt för äldre lantbrukare.

Från arkeologiska utgrävningar i Sverige är arten känd sedan stenåldern. Kanske var råglostan först odlad (Hjelmquist 1955). I varje fall upptogs lostan som ett särskilt sädesslag vid en spannmålsinventering på Nyköpingshus år 1531. Det totala försvinnandet av detta klassiska ogräs beror på att råglostans korn sitter kvar vid skörden som på ett sädesslag och behöver tröskas loss. Förr spreds de sedan med utsädet, men i och med att centralföreningarnas moderna frörensning infördes på 1930-talet försvann råglostan snabbt. När den numera dyker upp beror det på att man använt utsäde, främst s.k. midsommarråg som inte passerat någon central rensningsanläggning. De korn som spritts på marken förlorar sin grobarhet efter bara något år. I motsats till flyghavre och kösa kan råglostan därför inte bygga upp något långlivat fröförråd i marken (Svensson & Wigren 1985a).

Råglosta kan väntas dyka upp på platser med odling av midsommarråg som nu sås i viltåkrar eller för halmslöjd. Den finns emellertid numera även som medvetet odlat inslag i så kallade ”allmogeåkrar” med gammaldags ogräs som vid Tovetorps biologiska fältstation i Ludgo 1994 (N. Wikström S).