Härstammar från Medelhavsområdet och Främre Asien, nu spridd över stora delar av världen. I Sverige upp till mellersta Norrland. I Sörmland tämligen sällsynt, något vanligare i norra delen – (7%). Bolmörten är en tvåårig ört och därför beroende av öppen mark för sin groning. ”Växten trivs liksom skatan vid människornas boningar och äts icke av boskapen, utom möjligen av getter” skriver Linné (1755). På samma sätt växer bolmörten ännu i människans omgivningar på gårdar, i betesmarker och på vägkanter. Arten växer också på barlagd jord på jord-, grus- och varphögar, på soptippar och andra avfallsplatser. Den är starkt kvävegynnad och sannolikt också kalkgynnad. Arten har funnits i Norden mycket länge och de äldsta fynden härstammar från vikingatiden. Bolmörten har använts som drogväxt sedan urminnes tid och fanns på apoteken långt in på 1900-talet. Vid 1900-talets början odlades bolmört för drogframställning vid Gripsholm (Lind & de Verdier 1917). Fröna behåller länge sin grobarhet och arten dyker ofta upp vid grävningar i äldre kulturmiljöer (Clemedson 1957). Arten angavs som allmän i mitten av 1800-talet (Hofberg 1852) men har minskat starkt i samband med 1900-talets upphörande kreatursdrift och uppsnyggning av gårdsmiljöer och stadsgator. Även under inventeringsarbetets gång har arten minskat och försvunnit från många av sina lokaler.