Europa, västra Asien. I Sverige upp till Ångermanland. I Sörmland mycket allmän – (82%). Ängshaverroten är framför allt en vägkantsväxt. Den tvååriga arten finns både vid större landsvägar och längs små brukningsvägar intill gårdarna. Arten kan också påträffas i skogsbryn, åkerkanter, gödslade betesmarker och som ogräs i rabatter och trädgårdsland. Arten är möjligen gammal i landskapet. Den fanns i varje fall på flera håll redan under 1700-talet. Artens frånvaro hos Linder samt en del uttalanden om växtplats och användandet av köksnamnet ”salsofi” antyder dock att den kanske ändå vid denna tid var nykommen till landskapet. Den odlades i trädgårdar för sina välsmakande rötter skriver Linné (1745). Blomkorgarna är ofta angripna av korgsot, en svamp som deformerar korgen och förstör blomknopparna. Subsp. minor – småhaverrot som förekommer i södra Sverige har tidigare rapporterats från Sörmland (Hofberg 1852, Thedenius 1871) men uppgifterna är osäkra och inga belägg har setts.