Granen trivs främst på frisk, näringsrik mark. Den har förmåga att gro och växa upp i slutna bestånd av andra trädslag som den därefter kan konkurrera ut. Granen är därför ett stort hot mot ädellövskogar och lövängar. Stora delar av beståndet är numera planterat med material av delvis utländsk, ofta vitrysk härstamning. Nedlagda odlingsmarker planteras nästan alltid med täta granbestånd.

Granen varierar i utseende inom området. Extrema former som ormgranar, tårgranar, bordsgranar, mattgranar och kandelabergranar finns här och var i skogarna och väcker ofta berättigad uppmärksamhet. En gran med gulaktiga årsskott har avsatts som naturminne i Runtuna.

Av införda granarter kan nämnas Picea omorika – serbgran (från Balkan), P. glauca – vitgran och P. pungens – blågran (förekommer odlade i parker och andra planteringar, men tycks inte ha använts som skogsträd och förekommer inte förvildade i landskapet), P. sitchensis – sitkagran (någon gång rapporterad som kvarstående på ödetomter). En gammal uppgift (Rådström 1972) om förekomst av P. mariana – svartgran är sannolik, men belägg saknas – möjligen en gång utplanterad. Svartgran är på 1990-talet planterad som skogsbestånd på flera platser. De fyra sistnämnda arterna härstammar alla från Nordamerika.