Luddtåteln är ett flerårigt, men vanligen kortlivat gräs. Det finns i Sörmland vanligen i igenväxande vallar och på åkerkanter och vägrenar, främst på sand. Den bildar inte krypande jordstammar och är därför inte beståndsbildande som lentåteln. I kustområdet med dess mildare vinterklimat tycks arten vara bofast och starkt självspridande, även till mindre kulturpåverkade växtplatser. I inlandet är den ofta kortlivad och obeständig. Till Sörmland har arten nog från början inkommit med vallfrö. Ekström (1828) anger den dock som vildväxande på Mörkö, och kanske är arten faktiskt gammal i kusttrakterna. Vägkantsförekomster härstammar säkert ofta från inblandning i gräsfrö. Luddtåteln rekommenderades under 1800-talet högt som foderväxt, särskilt på sandjordar och dikade myrmarker (Retzius 1806, Wahlberg 1835). Kring sekelskiftet 1900 hade den omvärderats till ”ett av våra sämsta fodergräs” och 1909 försvann den ur vallfrösortimentet (Lyhagen 1991).