råglosta

Denna art, som förr ingick i orent spannmålsutsäde, publicerades först av Dusén (1880) från Sveg: Nilsvallen (16E 61). Birger (1908a) anger ytterligare fyra lokaler från Vemdalen, Hede, Sveg och Lillhärdal. Den senaste uppgiften är från 1929: Hede: Sörviken (17D 4h, Arwidsson 1929).

273 Bromus secalinus L.

The origin of this widespread species is uncertain but may possibly be located to E. C. Europe. It was spread as a weed in prehistoric times westwards and northwards in Europe, where up to bis century it was common in the fields, but nowadays it has become less frequent. It has been introduced into S. Africa, Japan, N. America and New Zealand. It has now an incompletely circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 218 and map 208).

Råglosta är en gammal, kulturberoende art. I Halland finns den numera bara insådd i ett odlingsreservat och i någon eller några botanistträdgårdar. Fram till 1950-talet var den ett vanligt ogräs i framför allt rågåkrar. Det senaste fyndet av detta slag gjordes i Våxtorp på 1970-talet (YJ). En viktig orsak till försvinnandet var införandet av effektiva frörensningsmetoder. Arten, som är ettårig, saknar groningsvila och kan därigenom inte bygga upp en fröreserv.

Råglosta infördes mycket tidigt till vårt land och odlades under sten- och bronsåldern och kanske även långt senare. Så småningom degraderades den till ett vanligt ogräs i höstsäd (Svensson & Wigren 1985).

Gammalt åkerogräs, förr vanligt i bl.a. rågåkrar men fr.o.m. 1900-talet allt ovanligare. Råglosta har ingen fröreserv och är lätt bortrensad i utsädet (Svensson & Wigren 1985a). Från att ha varit allm. (Hartman 1866) blev den ”spridd, synes tydligt minska i frekvens” (Kjellmert 1947) och ”sällsynt numera” (Junell 1971). Ännu på 1930- och 1940-talen såg Broddeson (ms) m.fl. knappt 20 resp. 7 lokaler med råglosta, bl.a. ”massvis” vid Hälleboda i Glanshammar 1931. Den odlas numera i kulturhistoriskt syfte.

Växten har förekommit i Sverige sedan ”yngre stenålder och har möjligen odlats och troligen skördats” och därefter blivit ett höstsädogräs (Hjelmqvist 1982, jfr Hjelmqvist 1955).

Gammal bofast art, nu utgången som åkerogräs (aktuella fynd tillfälliga).

"Allmän" enligt Fristedt (1857) men "ganska sällsynt och tillfällig" enligt Arnell (1925). Nu försvunnen från landskapet. Den senaste uppgiften norr om Dalarna är från Ytterlännäs 1943 (Nilsson & Gustafsson 1979a). - 19(15).

Av Larsson (1859, 1868) uppgiven som allmän.

Före 1930-talet, i Västmanland liksom annorstädes, allmän-tämligen allmän (POST 1844, WALL 1852, IVERUS 1877, BINNING 1921 m.fl.). Nu utdöd. Utbredningstyp: fdU.

Status: gammal och åtminstone fordom bofast men under en period helt eller nästan helt försvunnen och i dag mest tillfällig. Troligen ett av de äldsta verkliga åkerogräsen; belagd sedan yngre stenålder (HHje 1955). Arten är ej känd som vildväxande och kan möjligen ha odlats som spannmålsväxt under jordbrukets barndom (HHje 1955).
Förändring och hot: fordom allmänt åkerogräs i höstråg men under 1900-talet snabbt försvinnande och som säkert spontan senast uppgiven 1967 från Genarp (ÖNil inv.). Under senare år åter odlad i ”allmogeåkrar” och ibland förvildad, men även uppdykande oberoende av dessa odlingar och möjligen med potential att åter etablera sig i landskapet. Om dess forna vanlighet vittnar exempelvis Lilja (1838): ”mycket allmänt öfverallt i vintersäden etc.” Nationellt rödlistad (EN).
Kommentar: B, granskare GHm och KAO.

Ett numera nästan försvunnet ogräs som enligt Hård (1924) framför allt växte i höstsådd råg. Råglostan har troligen uppstått i samband med tidigt jordbruk i sydvästra Asien eller östra Europa. Arkeologiska fynd från Sverige antyder att den användes som sädesslag, eller åtminstone togs till vara, under yngre stenålder fram till och med järnålder. Senare uppfattades den nog mera entydigt som ett ogräs, även om man har försökt att lansera den som foderväxt (t.ex. Nyman 1867–68). Den är känd från alla delar av Småland men var enligt Scheutz (1864) sällsyntare i väster. Detta styrks av den stora mängd uppgifter som nu finns tillgängliga: arten angavs i regel som allmän i öster och norr, men i väster specificerade man lokalerna. Arten började avta efter 1920-talet. Fram tills dess gjordes i genomsnitt 15 fynd per decennium, under 1930- och 40-talen bara ungefär hälften så många, och under 1950-talet noterades den endast en gång. Enligt Danielsson (1979) var arten ett vanligt åkerogräs fram till 1940-talet i Vimmerby Frödinge, medan den redan i slutet av 1800-talet i Sävsjö Vrigstad var ´ej på långt när så ymnig som förr, sedan man lagt sig mera vinn om utsädet och igensåning´ (Wetter ms 1894).
Råglostan är utsädesburen: fröna släpper inte spontant ur småaxet utan följer med sädeskornen i skörden och sås ut tillsammans med utsädet. Arten försvann på grund av flera samverkande faktorer: man slutade använda hemmaproducerat, råglostaförande utsäde, det blev lätt att rensa bort råglostan när moderna, storkorniga rågsorter blev tillgängliga, och de moderna, täta grödorna tillåter inte råglostan att utvecklas så väl (Svensson & Wigren 1985). Till skillnad från andra utsädesburna ogräs (purrhave, linrepe) klarar arten vintrarna.

Av fynden efter 1977 har tre gjorts i viltåkrar (Eksjö Eksjö, Nässjö Nässjö). Dessa förekomster har inte kontinuitet med äldre tiders, utan beror på nyimport: den rågsort som främst används i viltåkrarna, buskråg, har sitt ursprung i södra Tyskland och började spridas i Sverige under 1970-talet (Ekman 1993). Två aktuella fynd (Tranås Säby) är från soptippar, och på lokalerna i Oskarshamn Döderhult och Misterhult vinnlägger sig lantbrukaren om att behålla arten. På några platser (ej medtagna i redovisningen) är arten med avsikt inblandad i grödan av naturvårdsskäl.

Råglosta har varit en följeslagare till människan ända sedan det första jordbruket anlände till Skandinavien under stenåldern. Troligen är den en kulturform som aldrig vuxit vilt någonstans utan uppstått i den agrara gryningen från närstående arter, kanske renlosta B. arvensis eller brinklosta B. commutatus. I äldre tider har den rent av odlats även om den var mindre värd och gav ett sämre bröd än rågen men den dög som djurfoder.

Få andra gräs är så anpassade till jordbruket som råglosta, eller snarare, var anpassade till svunna tiders jordbruk. Numera är arten i stort sett utgången ur Sveriges flora och har bara reträttplatser i odlade allmogeåkrar och reservat. Råglostan är ettårig och har sin livscykel helt kopplad till höstråg; i vårsådda grödor hinner fröna inte mogna ut.

På Öland finner vi råglosta idag i ett enda område, Karum NR i Högsrum sn, där den växer i allmogeåkrar med råg tillsammans med andra hotade växter som klätt Agrostemma githago, riddarsporre Consolida regalis, åkermadd Sherardia arvensis m.fl. Går vi tillbaka till 1800-talet var råglosta ett besvärligt ogräs i höstråg på Öland och det var först i och med förbättrade rensningsmetoder och införandet av inköpt, kontrollerat utsäde, som arten började gå starkt tillbaka. Några av de sista förekomsterna för råglosta fanns in på 1980-talet i Föra, Löt, Gärdslösa och Sandby sn. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Råglostans frukter sitter kvar, tack vare en mutation, även när de mognat vilket gör att de tröskas tillsammans med rågen. Fröna har samma storlek som äldre rågsorter medan dagens moderna råg är mer storkornig vilket gör att råglostans frön numera lätt rensas bort. Om fröna faller till marken är grobarheten helt borta efter ett år varför ingen fröreserv kan byggas upp. Lagras däremot fröna torrt tillsammans med utsädet är grobarheten bibehållen efter några år. Råglosta missgynnas och växer dåligt i täta sädesåkrar men gynnas av ökad näringstillgång, fuktiga förhållanden och den tål vanliga bekämpningsmedel. Arten är självbefruktande varför den genetiska variationen blir sämre och den har därmed svårare att anpassa sig till nya förhållanden (Svensson & Wigren 1985).

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Växer i rågåkrar, även några gånger på ruderatmark, på fårbete samt vid körväg. Johansson (1897) betecknade råglosta som ”Allm.”. Råglosta minskade emellertid mycket kraftigt under 1900-talet beroende på utsädesrensning. Den höll sig länge kvar på Fårö, där arten sågs på tolv växtplatser vid en inventering 1977–83 (Svensson & Wigren 1985). Efter 1983 är den sedd endast på fem platser där. Den uppträdde spontant senast år 2000 i Havdhem. Därefter har den setts bara efter avsiktlig insådd i allmogeåkrar.

Förr bofast som ett besvärligt ogräs i höstgrödor, framför allt i rågåkrar. Numera förekommer arten någon gång tillfälligt.

Råglostan är en ettårig, vanligen höstgroende art. Enligt samstämmiga äldre källor var den ett allmänt och välkänt ogräs i rågåkrar. I Helgesta var den allmän ännu på 1920-talet (Qvarfort 1926) och 1934 växte den på minst 14 lokaler i Västerljung och Trosa-Vagnhärad (Almquist & Asplund 1937). Mellan 1932 och 1944 hittades den ännu på 11 lokaler i nordvästra Sörmland (Almquist ms). Sedan dess har den försvunnit från alla områden, men ”löxan” är överallt en välkänd växt för äldre lantbrukare.

Från arkeologiska utgrävningar i Sverige är arten känd sedan stenåldern. Kanske var råglostan först odlad (Hjelmquist 1955). I varje fall upptogs lostan som ett särskilt sädesslag vid en spannmålsinventering på Nyköpingshus år 1531. Det totala försvinnandet av detta klassiska ogräs beror på att råglostans korn sitter kvar vid skörden som på ett sädesslag och behöver tröskas loss. Förr spreds de sedan med utsädet, men i och med att centralföreningarnas moderna frörensning infördes på 1930-talet försvann råglostan snabbt. När den numera dyker upp beror det på att man använt utsäde, främst s.k. midsommarråg som inte passerat någon central rensningsanläggning. De korn som spritts på marken förlorar sin grobarhet efter bara något år. I motsats till flyghavre och kösa kan råglostan därför inte bygga upp något långlivat fröförråd i marken (Svensson & Wigren 1985a).

Råglosta kan väntas dyka upp på platser med odling av midsommarråg som nu sås i viltåkrar eller för halmslöjd. Den finns emellertid numera även som medvetet odlat inslag i så kallade ”allmogeåkrar” med gammaldags ogräs som vid Tovetorps biologiska fältstation i Ludgo 1994 (N. Wikström S).

Det senaste fyndet av råglosta i Hälsingland gjordes 1955 i Fläcka, Enånger (ZSM). Ytterligare några äldre noteringar finns.