Höstlånken är ettårig och vårgroende. Den är därför bäst utvecklad sent på sommaren och under hösten. Den växer på bottnen av klara, mer eller mindre näringsfattiga sjöar och i havet. Oftast växer den på fasta bottnar av sand, mjäla eller lera ofta ned till ett par meters djup. Arten finns helst där vassen är bortröjd eller av andra skäl saknas. I Mälaren finns den således på de flesta båtplatser och badplatser. Höstlånken antas under 1900-talet ha minskat i svenska insjöar på grund av eutrofieringen (Martinsson 1988). Möjligen är detta fallet även i Sörmland, men belägg för detta saknas. Däremot har arten ökat betydligt i Östersjön. Därifrån var den ännu på 1930-talet bara känd från några enstaka lokaler (SV). Den förekommer numera inte bara i innerskärgårdens vikar utan också i skyddade flader vid de yttre skären. Vid Askö i Trosa-Vagnhärad växer den ner till 3–4 meters djup (Wallentinus 1969b). Växten lossnar lätt av vattenrörelser och hittas därför ofta i driften, ibland långt från den ursprungliga växtplatsen.

Nord- och Östeuropa, Asien, Nordamerika. I Sverige nästan hela landet, särskilt kustvikar längs Östersjön och Bottenhavet.