Europa, Asien, östra Nordamerika. I Sverige hela landet, norrut mest i kusttrakter. I Sörmland allmän längs järnvägarna, i övrigt tämligen sällsynt – (12%). Strimsporren är vanligast längs järnvägarna. Den är liksom gulsporren flerårig och sprider sig med underjordiska utlöpare. Den bildar därför vanligen vidlyftiga bestånd i bangruset. Från denna miljö har arten i senare tid spritt sig till kulturmarker av de mest skiftande slag. Arten är konkurrenssvag och uppträder därför helst på öppen jord, dock aldrig på lera. Strimsporren är en ganska sen medlem av den sörmländska floran. Den anträffades första gången på 1870-talet och angavs då som odlad och förvildad. Ännu så sent som på 1930-talet var växten bara funnen på sju lokaler inom området för Stockholmstraktens Växter (Almquist & Asplund 1937). Ökningen under den senare hälften av 1900-talet har varit intensiv och arten hör numera till de dominerande inslagen längs våra järnvägar. Hybriden mellan gulsporre och strimsporre (ibland kallad mellansporre) uppstår ofta där arterna finns tillsammans. Hybridplantorna är fertila och bestånden varierar med föräldrarnas egenskaper kombinerade på olika sätt.