Troligen ursprunglig i Sydeuropa. I Sverige odlad och förvildad. I Sörmland mindre allmän – (16%). Luktviolen odlas sedan gammalt för sina doftande blommor. Den fleråriga arten sprider sig med krypande stammar och uppträder som förvildad i gräsmattor, på tomtmark och på skräpmarker intill bebyggelse, särskilt i villahäckar och trädgårdar, vid kyrkogårdar och på städernas bakgårdar. Man hittar den också kvarstående på ödetomter, där den emellertid inte blir särskilt långvarig. Luktviolen anses vanligen gammal i odling men som förvildad är den tämligen sen. Linné (1755) kände den bara från sydligaste Sverige. På 1800-talet var den i Sörmland känd mest från prästgårdar och slottsparker. I själva verket tycks förvildningen på allvar ha börjat först under 1900-talet. Ökningen pågår alltjämt i oförminskad takt.