Ursprungligen förmodligen från Sydösteuropa. I Sverige traktvis vanlig, norrut sällsyntare. I Sörmland allmän, något ovanligare i den östra delen – (46%). Blåklinten är ettårig och vanligen höstgroende. Den växer i åkrar bland höstsäd, både på lera och sand. Arten odlas också som prydnadsväxt, även med vita och rosafärgade blommor, och sprids exempelvis på skräpmarker kring bebyggelse och i grönsaksland. Under 1990-talet har olikfärgad blåklint tillsammans med klätt och andra ettåriga örter varit ett vanligt inslag i gräsfröblandningar för vägkanter. Blåklint fanns enligt pollenfynd kortvarigt i Norden strax efter istiden, men försvann då landet beskogades. Arten infördes sedan under medeltiden med utsäde från kontinenten (Svensson & Wigren 1985b). Arten var för bara någon mansålder sedan ett av våra vanligaste åkerogräs, men har sedan 1940-talet stadigt minskat i och med införandet av kemiska bekämpningsmedel. Traktvis är arten nästan helt försvunnen, lokalt emellertid vanligare. Fröreserven är ofta väl utvecklad, vilket gör att arten under vissa förhållanden kan bli talrik även i mer intensivt brukade landskap.