asp
Populus tremula
Europa, Asien. I Sverige finns aspen genom hela landet. I Sörmland mycket allmän och jämnt spridd i större delen av landskapet. Tämligen allmän även på de yttre skären – (96%). Aspen förekommer som ett naturligt inslag i dälder och vid bergrötter i skogsområdena, ofta även i bergsskrevor och på klippavsatser. Den är särskilt vanlig på blockiga marker. Trädet gynnas starkt av odlingslandskapets igenväxning och den har nu sin starkaste förekomst i igenväxande hagmarker och på åkerholmar. Närspridning med rotskott är intensiv och enstaka individ kan bilda dungar eller hela små skogar. I sluten vegetation är detta det viktigaste spridningssättet för asp, medan fröförökning mest sker på blottad jord på hyggen, brandfält och diverse skräpmark. Trädet är inte särskilt långlivat men genom rotskottbildningen kan aspindivid säkert bli mycket gamla. Äldre aspar är viktiga värdträd för en mängd skydds värda organismer och bör lämnas kvar vid avverkning. Mycket grova aspar förekommer i flera skyddsvärda och skyddade områden t.ex. i den rika ängsskogen NO om sjön Tärnan i Sorunda. Den grövsta kända aspen med en omkrets på drygt 3 m står vid Högsjö gård Vingåker.
Första fynd
Först rapporterad från Salem Viksberg (Linder 1716). Aspvirket var av allmogen uppskattat för sin motståndskraft mot röta och ansågs ”förträffeligt till ökstockar och mindre båtar”. Lövet användes som foder, särskilt för hästar (Ekström 1828).