Kikvedel växer förvildad vid gårdar och åkerkanter. Den rekommenderades under 1800-talet som foderväxt och ansågs av Wahlberg (1835) som bättre än sötvedeln för detta ändamål. Arten är flerårig och långlivad, och förekomsterna som ligger omkring en mil från varandra är säkerligen rester av äldre försöksodling i trakten. På detta tyder även att rotkörveln, som har liknande historia, växer på båda lokalerna. Vid Bie och antagligen också vid Äs, har arten hållit sig kvar åtminstone sedan 1800-talets slut.

Europa. I Sverige odlad och förvildad.