Ängssvingeln växer i öppen, näringsrik, frisk till torr gräsmark. I nutiden finns den nästan bara i miljöer där den kan betraktas som kvarstående eller spridd från vallodling som igenlagda vallar, vägkanter och åkerrenar. Ängssvingel har sedan 1800-talet använts som vallväxt och större delen av den nuvarande populationen i Sörmland har säkert detta ursprung. Äldre uppgifter tyder dock på att den också före vallodlingstiden var vanlig i slåtterängar, t.ex. på Mörkö (Ekström 1828). I motsats till fårsvingel och rödsvingel påträffas ängssvingel emellertid sällan numera i mer ”naturliga” miljöer. Orsaken är säkert att dess tidigare växtplatser, de frodigaste och värdefullaste slåtterängarna, under 1800-talet var just de marker som helst plöjdes upp till åkrar.