nattviol
Platanthera bifolia
Mer information om arten

Nattviolen växer på klippängar vid havet, i öppna, tidigare betade örtrika skogar, i ängsfragment, i skogsbryn och i ogödslade beteshagar. Arten är slåtter- och betesgynnad, men inte kalkberoende. Arten har minskat under 1900-talet i samband med igenväxning efter upphörande slåtter och bete. En storvuxen form av nattviol brukar kallas skogsnattviol – P. bifolia subsp. latifolia. Det är oklart vilken status den egentligen bör ha. I Sörmland tycks den vara sällsynt och främst finnas i kusttrakternas lundområden. På Ramsholmen i Sorunda förekommer den rikligt i igenväxande lövängar och det är väl särskilt i kustens kalkrika lundmiljöer den bör sökas.

Hybriden mellan nattviol och grönvit nattviol P. chlorantha förekommer någon gång där föräldraarterna växer tillsammans.

Första fynd

Först rapporterad från Salem Viksberg (Linder 1716). Linder anför en hel rad gamla svenska namn, som alla visar örtens speciella anseende i medicin och folktro: ”ståndört”, ”sängietröst”, ”mansstyrckia”, ”ståndpers”. Alla dessa finns emellertid hos Rudbeck (1685) och andra äldre författare utan särskild anknytning till Sörmland. ”Meesört” verkar dock vara ett eget bidrag. ”Ståndpers” anges av Carlsson från Strängnäs (1791). I Bogsta kallades den enligt Lindström (1891) ”Guds hand” (jämför jungfru Marie nycklar). Ett namn som upptecknats på flera håll i Sörmland är ”vildgräs” eller ”villgräs”.

Utbredning

Europa, Nordafrika, västra Asien. I Sverige hela landet. I Sörmland allmän och jämnt spridd – (66%).