Arten är först rapporterad som skild från ängsskallra från Mörkö (Ekström 1828) som Rhinanthus crista galli var. alfa major. Arten omfattar ett antal svåravgränsade former som ibland betraktas som underarter. Dessa har inte hållits isär vid inventeringen. Europa, Asien. I Sverige nästan hela landet, numera främst i kusttrakterna. I Sörmland vid kusten mindre allmän, annars sällsynt, starkt minskande – (7%). Höstskallran är en ettårig eftersommarblommande halvparasit. Den växer på strandängar, i vägkanter och skogsbryn, någon gång i betesmarker eller på öppen jord. Arten är kalkgynnad. Den är i äldre litteratur ofta nämnd som ängsväxt. Detta avser sannolikt främst subsp. vernalis – äkta höskallra. Den skiljer sig knappast morfologiskt från höstskallran, men blommar i juni. ”De mogna fröhusen skakar de torra fröna, antydande att slåttertiden tillstundar” skriver Linné (1745a). Den äkta höskallran var sannolikt ursprungligen anpassad till slåtterängar och har minskat starkt under 1900-talet men synes ha hittat en nisch på skärgårdens stränder där den lokalt kan vara mycket riklig, ofta på små skär. I skärgården finns emellertid även högsommar–sensommarblommande populationer och gränsen tycks även här vara oklar. Den äkta höskallran är föga uppmärksammad vid inventeringen och i rapporteringen inte skild från höstskallra. Från inlandet är den känd från Vadsbro Veckla i slåtteräng 1998 (HRY). Regionalt rödlistad – hotklass R (regionalt hotade).