Europa, västra Asien. I Sverige sydlig, sällsynt upp till Norrbotten. I Sörmland allmän, särskilt i landskapets östra del – (44%). Svalörten växer främst i trädgårdar och parker, på dikeskanter och i andra människonära miljöer. Den är även vanlig i fuktiga lundar, strandal skogar och genomsilade alkärr, men alltid nära bebyggelse. Vår form subsp. ficaria sätter inte frukt utan sprids enbart vegetativt med rotknölar eller groddknoppar från bladen. Svalörten växer vanligen på samma lokaler som vårlök. Den har antagits vara ursprunglig vid kusten och Mälaren (Malmgren 1982). För detta ger det sörmländska materialet knappast något stöd. I Sörmlands skärgård är den starkt bunden till bebyggelsen. Svalört är nog liksom vårlök från början kul turspridd i landskapet. På 1700-talet förekom svalört i Sverige som ogräs i kålgårdar (Linné 1745a). Hos Linder (1716) som tar upp många växter även från trädgård och park nämns inte alls svalörten från Viksberg där den nu är all män. På Åkerö växte den i den Tessinska fruktträd gården, känd för sina importerade aplar (Luut 1769). Naezén (1808) anger den från 1770-talets Stockholm endast såsom växande i ”kryddgårdar”. I Strängnäs fanns den dock vid seklets slut både i träd gårdar och i lundar (Carlsson 1791). Så småningom tycks svalörten alltså ha koloniserat närliggande naturmiljöer. Det verkar som om artens huvudsak liga spridning skulle ha skett från denna tid. Spridningen pågår fortfarande, numera särskilt med plantskoleväxter.