Jättegröen växer vid stränder av näringsrika sjöar och åar. Den sprider sig med jordstammar och bildar täta vassar från högvattenlinjen till ungefär en halv meters djup. Jättegröets spridning har lett till minskning av andra, mindre konkurrensstarka arter som sjöranunkel och vattenstäkra.

Arten prisades som fodergräs av Linné i Västgötaresan (1747). Han rekommenderade flitiga lantmän att införskaffa frö från Västergötland ”till så stor nytta at intet utländskt Höfrö häremot i någor mån förlikas kan.” Hos Linnés gynnare C.G. Tessin på Åkerö prövades arten tydligen omgående, men för övrigt verkar spridningen i Sörmland ha börjat först en bit in på 1800-talet. Hartman (1820) anger den från den nu försvunna Fatburssjön på Södermalm i Stockholm där den inte funnits vid 1700-talets slut (Wickman 1775). Wikström (1840) noterar ”Vid Stockholm är den måhända utplanterad, men har så förökat sig att den ej lätt kan utrotas”. I början tycks spridningen ha gått ganska långsamt. Hofberg (1852) anger den ytterligare från Trosaån, Nyköpingsån och Eneboga i L.Malma, Thedenius (1859) dessutom från Glasberga i Östertälje. Från sydvästra Sörmland kände Malme (1892) till den endast från två åar i Ö.Vingåker och Lindström (1892) endast från en enda lokal vid Runnviken, där den nu bildar vidsträckta vassar. Vid 1900-talets början såldes ”rotstockar” av jättegröe för ”sanka marker” av flera leverantörer (Lyhagen 1991). Spridningen gick därefter snabbare, men arten kom snart ur modet som foderväxt och spridningen har senare under 1900-talet skett mer eller mindre självständigt inom och mellan vattensystemen. Spridningen är säkert inte fullbordad utan pågår fortfarande i många trakter.