Sydeuropa, västra Sibirien, Kaukasus. I Sverige upp till Gästrikland samt enstaka lokaler ytterligare norrut. I Sörmland tämligen sällsynt – (7%). Pestskråpet odlades tidigare som läkeväxt och arten växer fortfarande främst kring prästgårdar, slott och herrgårdar som en rest av denna odling. Den växer vanligen på fuktiga ställen i vägdiken, vid dammar och på åslänter. Från sådana lokaler har arten, särskilt under 1900-talet spritts vidare till vägkanter och järnvägsbankar. Arten sprider sig lokalt med underjordiska utlöpare och kan bilda vidsträckta bestånd som på järnvägsslänten vid Huddinge station. I Sverige blommar arten rikligt men utgörs nästan helt av funktionella hanplantor (Kers 1991) som inte sätter frö. Den sprids alltså enbart med stambitar och antagligen utgörs hela det sörmländska beståndet av ett fåtal växtindivid. Pestskråpet brukar anses ha medeltida anor som läkeväxt och trolldomsört i Sverige. I Sörmland tyder dess bindning till prästgårdar och herresäten snarare på introduktion under 1700-talet, kanske även som kuriosum. Arten nämns inte som vild i Sörmland av någon 1700-talskälla och förvildningen tycks ha skett främst under 1800-talet. Vid dess mitt var arten ännu endast känd från en handfull lokaler i Sörmland (Hofberg 1852).