Europa, Nordafrika, Asien – därifrån införd till andra världsdelar. I Sverige i den sydöstra delen upp till Mälarlandskapen. I Sörmland tämligen allmän, men ojämnt spridd – sällsyntare i väster och i skärgårdsområdet – (19%). Den vilda moroten är, i likhet med den odlade, tvåårig men har en klent utvecklad, vitaktig pålrot. Den växer i Sörmland huvudsakligen på vägrenar men också i torr gräsmark, gärna i kalkområden. Någon gång växer den också i trädor, där den ibland kan vara mycket talrik. Vildmoroten är värmefordrande och anträffas därför mest i solexponerade lägen. Den är sannolikt sedan 1700-talet inkommen med utsäde och har från åkrar och vallar spritt sig ut i mer naturliga biotoper. Arten tycks ha blivit vanligare under 1900-talet. Thedenius (1871) anger den som sällsynt och meddelar för ”Nyköpings län” enbart ”Råby och Mälsåker”. Drygt 50 år senare betecknas den som flerstädes förekommande i Stockholmstrakten (Almquist & Asplund 1937), alltså i de östra delarna av landskapet. På avfallsplatser har också den odlade moroten subsp. sativus påträffats, vanligen spridd med utkastade rötter. Den är emellertid kortlivad och sprider sig inte i landskapet.