Honungsblomstret växer i Sörmland i källmyrar och fuktängar på kalk, förr på strandängar. Arten gynnades i forna tiders slåtterängar och betesmarker och försvann mycket snabbt när hävden upphörde under 1800- och 1900-talen. I källmyrarna har processen gått något långsammare. I Sandstugukärren fanns arten kvar till 1980-talet, i Skräddartorpskärret är den ännu riklig. Arten är mycket sårbar och samtliga lokaler bör skyddas och hävdas genom slåtter eller bete.
Första fynd
Utbredning
Europa, tempererade Asien. I Sverige nu i Götaland och Svealand, förr även Gästrikland. Honungsblomstret har minskat starkt och är numera sällsynt utom på Öland och Gotland.
I Sörmland mycket sällsynt i kustnära kalkområden (5 lokaler).
Lokaler
Hölö Skräddartorpskärret (HEW)*. Kärret betades fram till 1940-t., blev på 1950-t. domänreservat, då och då buskröjt. Honungsblomstret har klarat sig gott och brukar blomma rikligt, dels tack vare att källorna hindrat igenväxning, dels på grund av viltbete. Sedan 1988 är myren hävdad genom slåtter och under 1990-t. har antalet blommande ex. vanligen varit 200–500, 1998 endast ca 150 ex. (HEW), Långkärrsgrind i källkärr i beteshage,några ex. årligen sedan 1989 (HEW), 1 ex. 1996 (G. Thor).
Svärta V. Djupvik* i betad tuvig strandäng på kalk, ett 50-tal ex. 1989 (HEW), 7 blommande ex. 1995, 5 ex. 1997 (S. Hansson), Sandstugukärren* till 1980-t. fåtalig, senare ej återf., förmodligen utdöd beroende på igenväxning ”(HEW).
Trosa-Vagnhärad Askö vid Sandvik i fuktäng på finmo med skalgrus. Honungsblomstret var nästan utgånget på grund av ovarsam dikning i slutet av 1960-t. Av misstag blev området starkt fårbetat 1970, varefter Herminium blommade i 100-tal, därefter efterhand åter undertryckt av blåtåtel och andra höga ängsgräsarter, sågs senast 1986 (HEW).
Äldre fynd:
Husby-Oppunda Torp 1883 (G. von Cederwald UPS), 1886 (Lau S).
Hölö Tullgarn 1892 (prins Gustaf Adolf S), 1955 (MRY SBT), 1967 (HEW S).
Kvarsebo (Kindberg 1901).
Salem Viksberg (Linder 1716).
Strängnäs bortom Sörfinninge vid hälsokällan (Carlsson 1791), Larslund (C.H. Hartman UPS).
Svärta Skansen 1866 (Ind S), V. Djupvik 1961 (Pettersson 1961), Sandstugukärren i nedre delen enst. 1965 (HEW).
Toresund Norrby 1800-t. (Clemedson 1981b).
Trosa-Vagnhärad Furholmen 1909 (Ad S), Stensund, Kolvik och Rudskär på strandängar (Ad/SV), överallt sökt, men lokalerna betas inte längre och domineras av högväxta gräs (HEW), S. Askö nära Sandviken 1972 (HEW S).
Tystberga kärret vid kyrkan 1891 (Lm S, se anm. under knottblomster), Vadholmen 1890 (E. Flodmark S), Revlinge 1892 (T. von Heideken Önf).
Utö avtagsvägen till Stentäppan i kärräng 1934 (Ad S), ej återf. (HEW).
Vårdinge Dykärret (Rydberg 1977b). Rapporterad av Br. von Rosen. Det nu starkt igenvuxna kärret ligger i ett område med moränkalk och flera sällsynta orkidéarter finns i omgivningarna. I kärret växte under 1970-t. bl.a. ormtunga. Det är inte orimligt att honungsblomstret kan ha funnits i området som en rest från ett tidigare slåtterkärr. Arten är eftersökt och i vilket fall som helst nu säkert utgången (HRY).
Västerljung St. Tofsö 1862 (F.O. Westerberg S), Folkvik (SV), ej återf. (HEW), Hållsviken vid Ryssland 1876 (T. Krok S), Här finns ett ännu betat kalkkärr med artrik flora, till synes en lämplig lokal men arten ej återf. (HEW, HRY).
Österåker Säby äng (Hellbom 1851).
Ö.Vingåker Claestorp 1849 (G. Westfeldt UPS), Forsa (Hofberg 1852), Glopphälla (Malme 1891b), ännu i början av 1950-t. ganska rikl. (TWI), ej återf. 1986–87 (HEW & BKA).
Överselö ängen Dryssjan (Carlsson 1791).