Berggröen växer på klippängar och andra torrängar, särskilt på kalk. Den är också närmast konstant i torra grusskärningar, vägslänter och på stationsområden. Berggröen är konkurrenssvag och växer därför nästan alltid i gles vegetation där den bildar utbredda bestånd med sina krypande jordstammar. I början av 1800-talet var berggröen ännu ganska ovanlig. Således betecknades den som ”ej allmän” i Stockholm (Wikström 1840). Arten har ökat starkt under de senaste hundra åren i anslutning till vägar och järnvägar.