Europa, Asien. I Sverige hela landet. I Sörmland mycket allmän – (96%). Blåbär är en av Sörmlands vanligaste växter och täcker väldiga arealer av frisk mer eller mindre sur barrskogsmark, främst granskog, men även tallskog i friskare lägen. Arten växer också ibland på näringsurlakad mark i lövskog och i svagt betade hagmarker, men överlever ej om betet blir för intensivt. Blåbärsriset äts gärna av kreatur och i forna tiders betade skogslandskap spelade arten en betydligt blygsammare roll än nu, vilket gynnade konkurrenskänsliga arter som lummer, linnea och ryl. Sedan skogsbetets upphörande under 1800-talets andra hälft har blåbärsriset ökat på sådana arters bekostnad. Trots att det gärna betas av älg och rådjur ökar det och täcker nu en mycket stor del av Sörmlands barrskogsareal. Blåbär gynnas av markförsurningen och i vissa lövskogar eller örtrika barrskogar expanderar arten på örternas bekostnad. Blåbär missgynnas emellertid också av det moderna skogsbruket. På hyggen brukar olika gräs, vanligen kruståtel, tränga undan blåbärsriset som inte heller finns i granplanteringarnas djupa skugga. I mogen planterad skog tycks blåbären emellertid kunna komma tillbaka. Blåbär utan vaxskikt på bären, f. epruinosum, ser nästan svarta ut. Denna avvikelse uppträder lokalt allmänt i Sörmland och kallades i Tunaberg ”glashöter”. Vitfruktiga blåbär förekommer ibland, t.ex. vid Vittorp i V.Vingåker (BKA). Korsningen med lingon är mycket sällsynt och blott en gång rapporterad från landskapet: Dalarö Schweizerdalen 1884 (flera samlare S).