Gullusernen förekommer i gräsmattor på vägrenar och liknande ställen. I Sörmland är den införd, i nutiden förmodligen oavsiktligt, mest som förorening i gräsfrö. Under 1700-talet rekommenderades den som foderväxt under namnet ”Linnei höfrö”. På någon av de äldre lokalerna var den kanske rest från odlingsförsök. Arten är mer frostkänslig än blålusern och försvinner ofta efter några år från sina växtplatser. Någon gång kan den vara långlivad på klimatgynnade lokaler.
Europa, Asien, Nordafrika. I Sverige främst i Götalands och Svealands kusttrakter.
Första fynd
Utbredning
I Sörmland sällsynt, mest i städernas närhet – (13 rutor).
Lokaler
Brännkyrka gångbro över Huddingev. vid Turingev. 1991 (HGU), Högdalstippen 1993, 1996, Årstafältet i sydöst 1993–96, Örby 1997, Nyboda vid Årstalänken 1993 (allt HGU S), Hägerstenshamnen 1993 (HGU S), Älvsjö vid mässan 1992 (HGU).
Nacka Sickla industriområde, Saltsjökvarn*, Nacka stn vid Planiav. (ASE), Villa Plania* 1995 (J. Edelsjö), Skvaltan 1994 (MOA, J. Edelsjö), Hammarbybacken 1993 (HGU S), 1997 (BAX S).
Oxelösund Gamla Oxelösund (GKA).
St.Malm Bronäs intill viadukten vid jv (BKA).
Åker Forssa såg (BAN).
Äldre fynd: Brännkyrka Mälarhöjden 1948 (Lz UPS), Årstabergen (A. Hülphers/SV), Liljeholmen, Nybohov (Lz/SV). Huddinge kyrkan (Thedenius 1859). Nacka Duvnäs holme (C. Lindroth S), 1840 enl. Hofberg (1852), Duvnäs stn (Swe/SV), Danvikskrokar 1902–19 (flera samlare S m.fl. herbarier), Saltsjökvarn 1915 (V. Laurent S), Villa Plania 1913–31 (flera samlare S m.fl. herbarier), Kvarnholmen 1938 (A-S. Hähnel LD), Nackakärret 1934 (Swe S), gamla kyrkogården (At/SV). Nicolai Asgropen 1906 (Lindgren S). Salem Vällinge 1919 (Vgn S, G. Haegerstolpe S). Stockholm Hammarbyleden (G. Westfeldt UPS). Tyresö Uddby kvarn 1918 (Seg S).