Grönvit nattviol hittas i lövsnår, ängsmark i lövområden, örtrika skogar och rikkärr. Den är mer skugg- och näringsgynnad än nattviolen och saknas alldeles i hed- och fattigkärrsmiljö. Den grönvita nattviolen gynnas av igenväxning och ökande eutrofiering och har under de senaste hundra åren ökat starkt, särskilt i inlandet. Den var vid mitten av 1800-talet endast känd från några lokaler i skärgården och på Södertörn (Thedenius 1859) samt från allra västligaste Sörmland (Hellbom 1851). Malme (1891b) kände bara till den från ytterligare en lokal, Djulö i St. Malm, i västra delen av landskapet. Detta kan nog delvis bero på att man inte tillräckligt uppmärksammade arten, men den var säkerligen också sällsyntare än nu. Utbredningsluckan i Hultén (1950) avspeglar detta förhållande. Numera är de båda arterna nästan lika allmänna i sydvästra Sörmland. Den grönvita nattviolen har ökat på liknande sätt i andra svenska landskap.
Hybriden mellan nattviol P. bifolia och grönvit nattviol förekommer någon gång där föräldraarterna växer tillsammans.
Första fynd
Utbredning
Europa, tempererade Asien. I Sverige är grönvit nattviol sydlig och finns upp till Ångermanland. Enligt Hultén (1950) har den en utbredningslucka i inre Sörmland. I Sörmland tämligen allmän i skärgården, vid kusten och dessutom i södra och västra Sörmland, sällsynt i Mälarområdet – (24%).
Lokaler
Lokaler före 1900:
Brännkyrka Skrubba och Vinterviken (Thedenius 1850).
Fogdö Segersön 1888 (Lm S).
Hölö Sjötorp 1888 (T. Peyron S). Nacka Skuru 1844 (N. Lagerheim S), 1878 (K.F. Thedenius S).
St.Malm Djulö (Malme 1891b).
Trosa-Vagnhärad Fågelö 1891 (Khl S).
Utö Utön (Thedenius 1859).
Västerhaninge Gålö 1867 (T. Krok S), 1869 (K.F. Thedenius S).
Österåker (Hellbom 1851).
