Allmän ovan Mälarslätten; på dennas SV. del spridd i skogrika socknar (Kung Karl-Arboga), f.ö. i nutiden mer eller mindre sällsynt. Uppgifter saknas från Badelunda, Björksta, Dingtuna, Irsta, Lundby, Rytterne, Skerike, Ängsö. I Västeråstrakten dock förr tämligen allmän (TROILIUS 1860). Den låga frekvensen i SÖ beror på naturlig brist på lämpliga ståndorter i förening med negativa kulturyttringar (se nedan). Utbredningstyp: N1 (fdU).
Första fynd
HAMMARSTRÖM 1813 så som Orchis maculata. (Ljusnarsberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Begränsat hemerofil. Ursprunglig i ett vitt spektrum av myrkantsamhällen (torra-blöta fastmattor), källflödes- och fuktängssamhällen, fuktiga-våta barr- och lövskogssamhällen Sistnämnda vanligen Betula/Alnus-Sphagnum-samhällen, sällan rena alkärr. Sedd i det kalkpåverkade alkärret S Silvtjärn i Norberg(!). Källkärr på block- och kanttuvor. Konstant i barrskogskärrens fastmarksövergångar.
Som apofyt ännu tämligen vanlig i hemerob, fuktig ängs-och ängsgläntvegetation: hag- och annan svag- eller obetad ängs- och kulturgränsmark, skogsgläntor, småhyggen, gräsbevuxna stigar och renar m.m. Förr - troligen allmän – i Bergslagens friska-fuktiga slåtterängar. Hög humiditet i V. Bergslagen möjliggör förekomst på tämligen torra euhemeroba ståndorter: vägskärningar, glest bevuxna renar m.m.
1800–1900-talets troliga nedgång på Mälarslätten sammanhänger med intensivare betesgång, torrläggning, uppodling och igenväxning. Enstaka-fåtaliga exemplar sågs av mig ännu under 1960-talet i svagbetade hästhagar (på fuktig lera) och i nötdjursbeten vid blockbaser.
Tillfälligt uppblomstrande bestånd för nuvarande i övergivna hagbryn m.m. Stadigvarande individrik i Picea-Equisetum sylvaticum-Sphagnum girgensohnii-samhällen.
Variation
Habituellt mycket variabel. Blomfärg skiftar från ljusröd till rent vit. Former med ofläckade blad sällsynt: Skinnskatteberg kärr strax N Dramboln, tämligen riklig 1975(!).