I fråga om artavgränsning följer jag NILSSON (1967).
Av områdets ej förvildade arter är möjligen alla idiokorofyter i Sverige (bl.a. längs kusterna), de flesta i vårt område numera epökofyter, bundna till ståndorter, där trädskiktet utglesats eller avlägsnats genom kulturingrepp (erinrar i fråga om ståndortsekologi bl.a. om Prunus spinosa). Undantag kanske R. majalis, dels mer skuggfördragande än övriga nyponarter, dels bättre anpassad till hällmark med mer eller mindre tunt jordtäcke. Särskilt väl trivs den i Västra Bergslagens potentiellt naturliga Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen på kalkgrund, så som i Viker: Näsmarkerna(!) och Guldsmedshyttan: SV-näset på Näsudden, ängstallskog "opåverkad av avverkningar sedan lång tid tillbaka" (EKH. 1978).
Dess ståndorter i hemerob omgivning gemensamma med övriga nyponarters: betesmarker, bryn, gläntor, renar, skärningar, järnvägsområde osv.
Fyra arter, R. glauca, R. kamtschatica, R. pimpinellifolia och R. rugosa, är neofyter, förvildad från prydnadsodling i tämligen sen tid. Övriga är med stor sannolikhet arkeofyter (akolutofyter och xenofyter).
Första fynd
BERGENSKIÖLD 1784 så som Nypon (Nora Bergslag: "Någre Nypon och Barbaris Buskar kunna här och där finnas"). HAMMARSTRÖM 1813 så som Rosa canina (Ljusnarsberg s:n). Hülphers manuskript 1757 så som Rosa (Romfartuna: nära Gunsta).