LINNÉ 1745b så som Herminium ("in pascuis paludosis ad acidulas Saetrenses Wesmanniae. O. Celsius.") Celsii upptäckt av NYMAN (1868) förlagd till "omkring 1730". Beläggexemplar ej anträffat. Lokalen - den första, där arten påvisades i Sverige – är sedan mycket länge utdikad.

Idiokorofyt. Begränsat hemerofil. I Viker: Röjängen i rikkärr- myrkantvegetation, ett Molinia-Drepanocladus procerus-samhällen med inslag av bl.a. Schoenus ferrugineus och Epipactis palustris(!). I Lejakärret på fuktig, igenväxande slig. I övrigt ofullständiga uppgifter om ståndorternas beskaffenhet. De har dels varit potentiellt naturliga, så som i Sätra brunn: "fett alkärr", dels hemeroba; t.o.m. flerstädes euhemeroba: gruvbotten, vägkant. Se vidare lokalförteckningen.

Kalkpåverkad kärr- och lövkärrtorv; kalkpåverkad, fuktig, (humusrik-mullartad) euhemerob mineraljord. Underlag skiftande. Skugga-öppet ljus. Tål inte betning.

Individmängd känd för att skifta mycket olika år.

Om sällsynthet mycket sårbar.

Tvåbladiga exemplar förekommer på ett par ark: Kila Sätra brunn 1860 (Th. M. Fries, UPS). D:o 1834 (Sillén, UPS). I båda fallen är de tvåbladiga ex. (2 respektive 1) storvuxna, det sillenska med blad av format som hos en liten Listera ovala.

Kända lokaler (anförs i delområdenas bokstavsordning):

Guldsmedshyttan "vid Guldsmedshyttan" [1850-talet] (stud. Wetterstrand enligt Wall manuskript). Kan avse någon av följande lokaler.

Guldsmedshyttan Lejakärret [1940–50-talet] (SCHIÖLER 1958) -76(!). Genomsilat, långsamt igenväxande upplag av kalkrik sligsand. 1957 närmare 100 exemplar (Hamrin & J. Lindh). 1976 sparsam(!).

Guldsmedshyttan Mårdshyttan 1953 (Binning, GB). Kan gälla föregående eller nästföljande lokal.

Guldsmedshyttan Nybergsgruvan, skogsvägkant vid alsnår, 1 exemplar 1957 (Ruth Björkman herbarium enligt Björkman manuskript).

Guldsmedshyttan Vid vägen mellan Storå och Stråssa, "ett enstaka exemplar" 1948 (Hamrin, AHN). Sålunda insamlat.

Kila Sätra brunn (LINNE 1745b: se ovan). Enligt LILJEBLAD (1792, 1798): "i feta Ahlkärr såsom vid Sätra Westmanland". Tveksamt, om Liljeblad här själv såg växten: "Ännu hade ej ophrys monophyllos börjat visa sig, som jag gerna velat plocka här." (LILJEBLAD 1797.) Senare "plockad" av åtskilliga, först 1800 (Swartz enligt WIKSTRÖM 1824). Äldsta bevarade ark ungefär samtida (C. Stenhammar, S, odaterat). Tidigaste, daterade ark från 1810 ("a me lecta", S). Sammanlagt 15 ark med ett 50-tal exemplar t.o.m. 1884 (Baumg., GB). THULIN (1916) uppger: "Försvunnen från själva Sätra men finnes vid Sisjön." Därefter aldrig återsedd. Den direkta anledningen till försvinnandet var säkerligen torrläggning.

Ramsberg N Håkansboda-Kalkåsen-området. Först publicerad härifrån av THEDENIUS (1855): "G. Elzvik, enligt exemplar af studeranden Emil Welin." 2 exemplar från 1855 i E. G. Elzviks namn i S. Togs redan 1853 av N. F. Ahlberg (GB, UPS, UPSV), 1854 också av J. Zachrisson (LD: NÖ Nederhyttegruvorna). Ahlbergs nyssnämnda ark bär alla lokalbeteckningen "Ramsbergs s:n", på ett senare (1855, LD) utskrivs "Håkansboda". Närmare preciseras en förekomst i denna trakt av Wall 1860 (Wall manuskript): "där gamla Hjulhuset stått, jämte grufbäcken, där Convallaria multiflora växer"; detta år ymnigt. Förmodligen har denna förekomst lämnat material till ark från 1856 (Hamnström, LD), 1861 (Blomberg, GB, S), 1860-talet (A. G. Ohlsson, UPS; A. E. Öman, OREB). - "Där syns den n u vara utgången" (Hamrin i brev 1960 till Dahlgren).

På nytt funnen inom området av Hamrin & Waldén 1954 vid Kalkåsen, på den fuktiga bottnen i ett övergivet kalkbrott, 4 ex. Återsedd av Hamrin 1956 (2 ex.) och 1957 (15-tal). 1957 enligt L. Sundholm ännu en förekomst nära den föregående om ca 100 exemplar (Sundholm i brev till Hamrin 1957).

Senast iakttagen "vid vägkanten nära Karlslund" (EKHOLM 1978).

Sala Ekeby mosse (Ekebyängs mosse) 1922 (Näsmark genom Almquist). Stort, gungflyartat, limnogent kärr (igenvuxen sjödel) med vissa rikkärrdrag (Scorpidietum-samhällen förekommer i mitten). Alkärr följer kanterna. Ej funnen av mig 1978 inom området Sandviken-Ekebyäng (däremot Hammarbya). Förväxling? Utgången genom igenväxning?

Sala Gruvområdet. Samlad redan vid mitten av 1800-talet (sign. K-d, TIMM, 3 ex.). Tre särskilda lokaler har senare uppgetts: (a) Nära Karl XI:s schakt 1921 (Näsmark enligt DAHLGREN 1923). En ännu tänkbar ståndort i form av en lövträdsbevuxen, i Ö fuktängsartad kärrsänka befinner sig i barrskogen strax SV om nämnda schakt. Den har Ö-ifrån börjat fyllas av varpmassor. Den ursprungliga växtplatsen befann sig möjligen under dessa. (b) "i ett litet kärr bakom konstmästargården" (DAHLGREN 1958a) = 1948 (Morander enligt DAHLGREN 1949). Här sågs "1949 ett halvt hundratal blommande exemplar --- men under senare år ha endast några få eller inga alls återfunnits på denna lokal" (DAHLGREN 1958a). Torde syfta på en stor, av skogbevuxna varpmassor omgiven grop strax V Konstmästargården, på vars botten en ca 15 m stor, sommartiden fullständigt uttorkande kärrpöl ännu befinner sig. Kärret används (och har länge använts) som tipplats för röjningsavfall och hyser nu mycket trivial vegetation (c) "i ett litet kärr vid en gammal gruvöppning ca 100 meter nedanför Drottning Christinas schakt. Omkring 200 stycken stora frodiga exemplar år 1950." (Alvén manuskript 1) Enligt meddelande till Hamrin 1954 25–30 cm höga. Troligen på samma plats också 1951 (Morander): "Vid sydkanten av varpområdet (ca 200–250 m SV om Christina schaktet) sågs --- 5 ex. i en svag sänka." Angivelserna leder snarast ned till omgivning av Knektschaktet, där en fuktig sänka torde ha funnits i gles tallskog. Den är nu sorgfälligt igenfylld.

Knottblomstret tycks sålunda, troligen till följd av skiftande kulturingrepp, ha försvunnit från Sala gruvas område. Ännu tänkbar växtplats är lokal a ovan.

Sala Gröna gången "på gytgiga ställen" 1800 (Swartz enligt WIKSTRÖM 1824). Härnäst samlad 1832 (Kröningsswärd, LD; Charlotte Wallman, LD) och 1835 (Sillén, UPS). Därutöver 12 för privat bruk pressade ark (GB, JOH, LD, S, UPS, VÄ) fram till 1919 (Dahlgren, S, UPS, 4 ex. från Måns-Ols) samt utdelad härifrån i Herbarium Normale (VI:62, leg. Sillén). Ståndorter = ännu bestående, kulturskapad alskog, bevattnad av sippervatten från den högre belägna damm- och kanalvallen. Området troligen beläget på kalk och vallen byggd av kalkrikt material. Diken, tydligen upptagna i sen tid, har förändrat den ursprungliga hydrologin. Två växtställen har särskilt uppgivits: (a) Mellandammen [1907] (Ryden, S) = Nära Ekebron (DAHLGREN 1911). Ej återfunnen under noggrant sökande 1978(!). (b) Måns-Ols (DAHLGREN 1911) = "ett stycke från kägelbanan --- på den fuktiga marken bakom en barriär av höga cumarindoftande älgörter" (DAHLGREN 1950), "nedanför den höga dammvallen" (DAHLGREN 1958a). Sist sedd (fåtalig) 1918 (Almquist & Dahlgren) och 1919 (Dahlgren); ej återfunnen 1925 (Almquist). Marken nedanför utvärdshusets f.d. kägelbana är i dag, trots förekomsten av sinande sipperbäckar, tämligen torr och starkt igenvuxen. Jag har många gånger förgäves letat efter den under 1970-talet.

Därmed sedan 60 år ej funnen utefter Gröna gången. Såväl insamling som kulturingrepp torde ha spelat in. Trots de nutida utdikningsförsöken i "uppsnyggningssyfte" tycks lämpliga ståndorter ännu kunna finnas i alskogen under dammvallarna.

Sala Viksberg, fuktig ängsmark intill järnvägsövergången 1921 (Näs mark enligt Dahlgren i brev 1973).

Viker Röjängen, kalkrikkärr och kalkfuktäng 1950 (I. Anderberg enligt PERSSON 1963) -76(!: 1 ex.). Lokalen först publicerad Av LINDSTEN (1956).

Viker "i ett kärr nedanför Tullportaberget nära sjön' (PERSSON 1963).

[Troligen oriktiga uppgifter: Ramsbergs bruk (IVERUS 1877). Torde vara en misstolkning av N. F. Ahlbergs ovannämnda lokalangivelse "Ramsbergs socken]". - Hjulsjö: "Enligt uppgift skall en lokal med knottblomster förekomma på västra sidan om Kindlahöjden" (URSBERG 1976). Hammarbya? - En 1971 hos HULTÉN nytillkommen prick vid Ramnäs tätort kan gälla Hammarbya, som 1967 upptäckts på Lönnbromossen; hans prickar i Möklinta och Ljusnarsberg är tämligen grovt fellagda.]