Inhemsk endast i Mälarområdet.: tämligen allmän-allmän längs Mälarens stränder (även Mälaröarnas) V-ut till Rytterne; längre V-ut (efter en lucka i och kring hela Galten) kanske på några lokaler vid nedre Hedströmmen och nedre Arbogaån (såvida inte potentiell agriofyt; se nedan). Som förvildad (undantagsvis som xenofyt) tämligen sällsynt nära bebyggelse på Mälarslätten, sällsynt högre upp. Ovan Mälarområdet säkert till största delen obeständig. Som spontan starkt eutrof och uppenbart temperaturklimatiskt fordrande. Utbredningstyp som idiokor: S12.
En närmare bedömning av denna underarts utbredning som subspontan omöjliggörs av att den nästan aldrig hållits isär från den ofta förvildad, utländska subsp. spectabilis. Jag har själv inte sett subsp. sepium högre upp än i Hallstahammar S på Mälarslätten (tre lokaler hos MALMGREN 1970). Ovan detta område enligt belägg Sala (1902, -09, -10), Nora stad (1925) och Västanfors: Skeppmora (1946); enligt Hamrin manuskript Fellingsbro N: Blixterboda station (1954) och Ramsberg N: Storå hytta (1957). Troligen överallt kortlivad (även i Hallstahammar). ROSEENS (1972) "åkervinda" med "stora, trattlika vita blommor" utanför tomtstaket vid Järle gård i Nora S måste väl också avse denna.
Första fynd
Hallstahammar enligt WIKSTRÖM 1824 såsom Convolvulus s. ("nära Westerås vid Mälarens stränder").
Ekologi
Idiokorofyt (vid Mälaren). Som förvildad kanske lokal agriofyt (Arboga), eljest oftast efemerofyt. Tillhör som spontan (idiokor) olika strandsamhällen på (gärna något grov), humusrik mineraljord, där den slingrar i bladvass eller strandnära lövsnår eller kryper över grus och klapper i strandbrynen. Gärna apofytiskt (båtlägen, hamnutfyllnad m.m.).
Beroende av näringsrik, kanske särskilt nitratrik mark. Till sin substratekologi lik Humulus lupulus. Att den knappast tränger in i sluten strandalskog och liknande sumpstrandskog kan bero på större ljuskrav än denna arts.
Som subspontan (sedan 1800-talet, kanske tidigare) på samma slags ståndorter som subsp. spectabilis; möjligen undantagsvis i nästan potentiellt naturlig vegetation (Arboga; se lokalförteckning).
Akolutofyt, ergasiofygofyt; sällsynt xenofyt: 1 ex i buskrabatt: MALMGREN (1970).
ALMQUIST (1965) har påpekat, hurusom Mälarstrandspopulationen "sedan 1800-talet utbrett sig oerhört kring hela Mälaren", mest beroende "på driftmängden, som ökat med vattenföroreningen". Om samma ökning också skett i Västmanland kan inte säkert bedömas, då de äldre frekvensuppgifterna är vaga. Vad gäller utbredningsområdets omfattning, var denna under 1800-talet ungefär densamma som nu vid Mälaren (enligt WALL 1852): Hjortsbergaviken och Gångholmarna i Västerås-Barkarö, "Kärrbo etc. samt på flera holmar i Mälaren". Att den ännu i vår tid inte kunnat påvisas vid Galten torde bero på ofullbordad spridning.
Lokaler
Lokaler på Mälarslätten. V om Mälaren, där arten förekommer på mer eller mindre potentiellt naturliga ståndorter och kanske är spontan (kan dock lika gärna vara agriofyt): Arboga Arbogaån mellan Jäder och åbågen i albryn m.m.: Ellholmen [1940-talet] (Kjellmert) - (MALMGREN 1972a); Skansens holme 1979(!); Nästkvarn 1977 (Löfgren). Björskog Östtuna vid Hedströmmen 1953 (Hamrin). Kung Karl Vid Arbogaån V om slottsholmen (d:o).