Spridd-tämligen sällsynt i kulturtrakter med anhopning vid åsarna. Överallt klimathärdig. Kalk-, sand- och lättjordsgynnad. Många järnvägsförekomster, beroende på förekomst av sandigt fyllnadsmaterial. Utbredningstyp: U.
Första fynd
HISINGER 1831 så som Arundo epigeios (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Många fynd på Mälarens småholmar antyder, att den är inhemsk där. Ståndorter aldrig bekantgjorda. Kanske också ursprunglig i torrare gles kalkvegetation: flerstädes i potentiellt naturliga kalkklippängssamhällen (Sala, Nedre Bergslagen) samt (enligt PERSSON 1963) i Viker: Näsmarkerna i potentiellt naturliga Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen.
I övrigt apofytisk: vägrenar och angränsande, euhemerob ängsmark (helst på sand), banvallar, stationsområden Ibland åkerrenar. Obetydligt på mesohemeroba ståndorter: övergiven myrvall på sand (MALMGREN 1970), blockig ängskulle (Saladamm, 1 tuva, !), "kärräng" (Viker: Älvhyttan), ekhage och lövbacke (Borsingsby och Skarprebro enligt Almquist).
Ej för grund kalkklippmull; mullartad humus på kalkmorän; torr, i regel humusfattig, helst sandig, euhemerob mineraljord. Sällsynt något fuktig silikatängsmull. Har ansetts vara lerskyende. Dock ej helt: Ängsö: Grisfjärdens N-strand, ett bestånd i torrt åkerbryn på lerupplag (efter dikning) 1978(!). Kanske sällsynt på lermark bl.a. på grund av dennas tendens att snabbt växa igen. Inom silikatområdet mycket konkurrenssvag. Ljusälskande.
Angavs under 1800-talet förekomma "flerstädes" (Iverus 1877). Otvivelaktigt mycket ökad i hela området sedan dess, gynnad av järnvägarnas utbyggnad och kontinuerlig anläggning av nya vägar (under användning av åsfyllning). Bildar sammanhängande bestånd, som efter vissa vägsträckor kan bli 100-tals m långa.
