Allmän på Mälarslätten och i SÖ. Skogslåglandet upp till Sala. För övrigt spridd-tämligen sällsynt, mest i de stora dalstråkens kulturtrakter, upp till Ljusnarsberg i Övre Bergslagen; nordligast känd från Ställdalen 1958 (Björkman manuskript: vägkant) - (LINDBLAD 1960). Utbredningen har i Skandinavien en sydlig tyngdpunkt. I Västmanland troligen åtminstone i Bergslagen missgynnad av temperaturklimatet. Ett annat skäl till den låga frekvensen ovan Mälarslätten är säkerligen ofullbordad spridning i Bergslagen nästan helt bunden till tomt- och gårdsmark (särskilt omgivning av gödselstäder) samt i någon mån järnvägsområden - således i sitt ståndortsval mera inskränkt än eljest Utbredningstyp: S2.
Första fynd
HISINGER 1831 (Skinnskatteberg s:n).
Ekologi
Epökofyt. Vanligast på euhemeroba ståndorter: omgivning av gödselstäder och diverse ekonomibyggnader, ladugårdsbackar, köksväxtland, rabatter, tippningsjord, kanten av stationsområden. Främst nedom Bergslagen också vägrenar, euhemeroba brinkar, närfållor, vallkanter, dikesslänter och diverse annan euhemeroba ängsvegetation i kulturgränsen; så gott som alltid nära gårdar och bebyggelse. Sporadisk på mesohemeroba-nästan mesohemeroba ståndorter i Skogslåglandet och på Mälarslätten: klippängar (backberg, markhällar; invid Färna ladugård i Gunnilbo på en almlövsgödslad klipphylla tillsammans med Sedum maximum, Geranium robertianum m.fl.), hagmark nära gårdar. Vid Lillån nära Nicktuna (i Tortuna) i Alnus-Prunus padus-gläntor(!). Ej åkerogräs.
Frisk, kulturellt näringsanrikad-gödslad, ofta humusrik-mullartad, euhemerob mineraljord. Kväveälskande. Underlag skiftande. Halvskugga-öppet ljus.
Xenofyt. Arkeofyt. I någon mån järnvägsspridd, i Bergslagen dock ej alltid varaktig som järnvägsväxt. Att den verkligen är bofast i Bergslagen och övre Skogslåglandet visar följande ex.: Skinnskatteberg: Vid kyrkan 1926 (SUNESON 1929) -75(!: kyrkogårdstippen; dessutom i Broby; i gräsmattskant vid stationen m.m.). Lindesbergs stad (GELLERSTEDT [efter Hamnström] 1852) -1957 (Nylund).
Variation
Form biserratum Malmgren (form biserrata) - Fransplister: Hallstahammar N Broängen i vall V åsen, liten grupp 1969 (MALMGREN 1970; UPS)†. Vallen upplöjd 1973 och besådd med korn, växten aldrig återfunnen.
Fr.o.m. 1969 inplanterad och odlad i Uppsala botanisk trädgård, fr.o.m. 1976 också i mina föräldrars täppa i Västerås-Barkarö, där den ännu lever kvar i allt fler självsådda, genom bladens form och livligt gröna färg mycket dekorativa grupper. Den i MALMGREN (1970) meddelade diagnosen överensstämmer beträffande färgen bäst med vår- och sommarskotten, beträffande bladformen med höstskotten. Sistnämnda har alltså vanligen normalgrön färg och mer eller mindre njurformade (lunatus-lunulatus-reniformnis) blad, förstnämnda spetsiga blad. Vågighet och flikatur densamma hos alla skott.
Fröbildning god, självsådd riklig. Endast hos en planta (1980) hittills tendens till återgång till normalform. Avkomman i övrigt identisk med moderformen.
Form rosea Lge: Sällsynt: Sala vid gruvan (DAHLGREN 1910a)(†).
