Allmän på Mälarslätten, i Skogslandet och (sannolikt) i Östra BergsIagen; i V. Bergslagen av något lägre frekvens (tämligen allmän-längst i NV spridd). Också i V. Bergslagen här och var på potentiellt naturliga ståndorter (främst stränder och blottade strandbottnar). Överallt vanligast i kulturbygder. Utbredningstyp: S1.
Småarternas utforskning ligger i Västmanland i sin linda. Bäst känd är småartsfloran i Hallstahammar (MALMG. 1970, JULIN 1978). I övrigt ojämnt, huvudsakligen genom insamling av författaren och T. Sundin samt studier på spridda platser i Östra Västmanland av E. Julin (under tre dagar 1977). Antalet småarter är påtagligt högre i Östra än i Västra Västmanland.
I nedanstående redovisning svarar E. Julin för bestämningarna. Belägg finns från samtliga lokaler Då inte annat sägs, förvaras de hos Julin och/eller i UPS.
E.J. = Erik Julin. T.S. = Torsten Sundin.
Första fynd
BERGIUS 1764 (Grythyttan: Loka hälsokälla).
Ekologi
Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Åtminstone två slags naturliga ståndorter: sluten ängslövskog på frisk-något fuktig mark (varibland Alnus-Prunus padus-samhällen vid sjöar, i raviner m.m.) och kortvarigt översvämmade mineralstränder. Flertalet småarter gynnas av ljusbefordrande ingrepp i nämnda samhällen, inklusive kalhuggning. Huvuddelen av populationen i hemerob lövgläntvegetation på frisk mark, såsom parker, bydungar, häckar och gårdssnår, alléer, lövhagar, -bryn osv., samt i öppen, svagt fuktig-tämligen torr, betad eller obetad ängsvegetation Ovanlig i extrem torrängsvegetation; endast funnen i örtbackar. Vanlig även på öppna, euhemeroba ståndorter med humusrik-mullartad mark: diken, renar, rabatter, gräsmattor m.m.
Flertalet småarter har inom ovan givna gränser en vid ståndortsamplitud. Ekologiska skillnader dem emellan torde även finnas, fastän ännu svåra att fastslå. Så syns t.ex. vissa, såsom subsp. almquistii, memhranifolius, pilipes, vara mer skuggbundna - möjligen samtidigt mer edafiskt anspråksfulla - än andra (växer endast i lundartad vegetation). Vissa torde föredra något fuktig mark, vissa vara mer betesgynnade än andra osv.
Sannolikt arkeofyt och neofyt. Beträffande småartsbildning, spridningsförlopp m.m. se JULIN (1977, 1978, 1980), JULIN & NANNF. (1966).