HISINGER 1831 (Skinnskatteberg s:n).

Idiokorofyt. Mycket hemerofil. Strand- och någon gång ljusöppna fuktskogssamhällen ungefär som föregående men oftast i torrare lägen. Vid stränder huvudsakligen i övre geolitoralens fuktängssamhällen. Aldrig blottade strandbottnar, källkärr eller sanka, limnogena fuktängar. Förmodligen inhemsk i kalkklippängssamhällen, potentiellt naturligt bl.a. i Sala: Solbohällarna(!).

Långt vanligare apofytisk: lågvuxen, ofta betad, svagt fuktig, vanligen örtrik ängsvegetation (torrare än föregående); mesohemerob frisk- och torrängsvegetation. I sistnämnda ej mycket på Mälarslätten. förhållandevis frekvent i Skogslåglandet och Bergslagen: 1977 i 13 av 72 provbestånd (cirka 18 %), jämnt fördelad på silikatklippängar och örtbackar och betad och obetad omgivning. Allmän på något fuktiga- torra, euhemeroba ståndorter: diken, åkrar, land, vallar, skärningar, renar, vägkanter, järnvägsområden, gräsmattor, stigar m.m.

Måttligt-svagt fuktig-torr, ej starkt sur mull; d:o, humusrik eller humusfattig, blottad, ofta euhemerob mineraljord. Underlag skiftande. (Halvskugga-)öppet ljus. Saknas framförallt i mycket sura, våta/långvarigt vattenöversvämmade, skuggiga och av högvuxna örter fyllda miljöer. Betesgynnad.