Tämligen allmän inom ett område på V. Mälarslätten, f.ö. spridd-tämligen sällsynt. En ökad frekvens - åtminstone förr - mot Värmlandsgränsen spåras i Hällefors. Gynnad av sandigt och kalkrikt underlag men förekommer oftare på annan mark. Den ojämna fördelningen sannolikt en följd av spridningsomständigheter (spridning ofullbordad). Utbredningstyp: pU.
Första fynd
WAHLENBERG 1824 så som Triodia decumbens ("ad Vermlandiam Vestmanniamque ferri montanam"). ["Knägräs" hos BJURLING (1797): Se Spergula arvensis.]
Ekologi
Troligen (lokal och sällsynt) agriofyt i potentiellt naturliga kalkklippängssamhällen, så som i Västanfors: kalkbranten NÖ Semla-Dammsjön(!) och Sala: Solbohällarna 1974 (Nordin). Vanligast i mesohemerob ängs- och ängsgläntvegetation på torr eller (svagt) växelfuktig - (numera) mycket sällan frisk - silikat- eller kalkmark: örtbackar, klippängar, gräsdominerade övergångszoner mellan friskängar och kärr/fuktängar. Gärna i betad omgivning. Enligt Broddesson manuskript (1920–30-talet) återkommande inslag i Bergslagens dåtida slåtterängar. Därvid kanske i högre grad friskängsväxt än nu? Varför? Spridd med vallfrö? Tämligen ofta (enstaka-fåtalig) på torrare, euhemeroba ståndorter (stigkanter, skogs fall, badsandstrand).
Förmodligen arkeofyt, xenofyt. Med tilltagande uppodling spridd N-ut i historisk tid. Ökad under 1800-talet och 1900-talet, särskilt i Bergslagen, genom spridning med timotej- och ängskavlefrö samt hökörslor. Jämförelsevis många fynd före 1940-talet, anmärkningsvärt få efter 1950-talet. Tydligen stadd på retur, försvinnande mest genom igenväxning efter upphörd slåtter och betning.
Dess förekomster vanligen individfattiga eller lokala (fläckvisa), vilket tyder på, att dess förmåga att på egen hand erövra ny mark är begränsad. Väl etablerad, torde den dock, åtminstone på lämpliga, mesohemeroba-potentiellt naturliga ståndorter, ofta vara varaktig. På euhemeroba ståndorter mera tillfällig(!).
