Förr enligt samstämmiga uppgifter allmän i Bergslagen (åtminstone V. Bergslagen), nu spridd, mest i kalkområden. Sällsynt i Skogslåglandet. På Mälarslätten sedan 1928 (Arboga: Kolbäck) ett fynd (lokal 1). Före 1920-talet femton kända förekomster där; tämligen allmän i Västeråstrakten enligt TROILIUS (1860). Utbredning oberoende av klimatet men tenderar bli mer och mer beroende av vissa edafiska förutsättningar, främst hög kalkhalt. Utbredningstyp som idiokor: Kalk/källkärr. Som antropokor: N3 (fdN1).
Första fynd
HAMMARSTRÖM 1813 så som Orchis conopsea (Ljusnarsberg s:n).
Ekologi
Idiokorofyt. Hemerofil. Kalkklippängssamhällen (Sala, Grythyttan, Nora, Viker, troligen flerstädes). Pinus-Juniperus-Brachypodium pinnatum-samhällen (Sala, Guldsmedshyttan, Norberg: Silvtjärns Ö-strand, Ramsberg N, Viker). Kalkkärr-myrkantsamhällen: Viker: Röjängen; Venakärret(!). Källkärrsamhällen på sluttande mark (högre tuvor): Ljusnarsberg: Nubbtorp(!).
Sin övriga, förr vidsträckta utbredning fick arten som apofyt, framförallt i diverse (torr-)frisk-genomsilad slåtterängsvegetation. I vår tid sällsynt kvar i liknande, oslagen vegetation i silikatområdet (aldrig klippängar), i kalkområdet oftare. Där också på euhemeroba ståndorter: fuktig slig (Lejakärret), vägkanter och -diken (Viker: S Sjöändan, Ljusnarsberg: Lilla Kumlan S-ut, 100-tals m längs två närbelägna vägars kalkpåverkade renar), igenväxande skärpningar och brott jämte dessas omgivning (allt !). Sällsynt som järnvägsväxt: Ljusnarsberg: Lilla Krigstjärn(!); Grills V-ut på hög, V-vänd banvall intill Hörken(!). Gruvvarp ingår troligen på båda ställena i banvallsfyllnaden.
Torr- något fuktig, väl neutraliserad mull/rendzina; mycket väl neutraliserad (käll- eller kalkpåverkad) kärrtorv; kalkrik, humusrik eller humusfattig, euhemerob mineraljord. Underlag ej silikatbergarter, f.ö. växlande. På ståndorter med mycket tunt jordtäcke i kalkområden (kalkhällmark), ej annars. I fuktängsvegetation beroende av rörligt och/eller kalkberikat markvatten. Svag skugga-öppet ljus. Mycket slåttergynnad. I viss mån betestålig (minst i torrvarma områden, dvs. i SÖ?). Har i Surahammar: Uggelbo, där ett nutida bestånd lever kvar både i örtbacks- och lövgläntvegetation, berättats ha uppträtt regelbundet under mer än 40 år, under vilken tid markerna ofta betats. Del av området har dock lika länge använts som slåttermark och därmed kunnat tjäna som rekryteringsbas.
En delorsak till minskningen i Bergslagen är omfattande igenväxning efter ängsslåtterns upphörande (1940–1960-talet). Troligen också på Mälarslätten genom ändrad markanvändning berövad forna ståndorter. Begränsad betestålighet har säkerligen medverkat till försvinnandet, kanske också viss naturlig obeständighet. En fortsatt minskning utanför kalkområdet är sannolik. Ofta fåtalig, stundom dock bestånd om 100-tals ex. (200 på lok 6) eller 1000-tals (lokal 7 enligt C.-G. Eriksson manuskript 1971).
Variation
Form flore alba: Guldsmedshyttan Dyrkatorp 1950-talet (J. Lindh & Hamrin). Kila N Ljömsebosjön, 1 ex. bland normalformen (NORDIN 1966). Ljusnarsberg Lilla Kumlan S-ut, vägren, 1 ex. bland normalformen 1975 (P. Carlsson).
Lokaler
Fynd i Ö och SÖ efter 1950:
Mälarslätten: Ängsö 1 Solvik 950 m VSV-ut, övergiven, igenväxande, ek-tallomgiven, frisk hagäng, 1 ex. 1978(!).
Skogslåglandet: Himmeta N 2 Brandfors S-ut 1959 (Hamrin). Kila 3–4 N Ljömsebosjön; Paradisån före Silvköparen (NORDIN 1966). Ramnäs 5 N Djupen [övergiven, S-ex. mobacke] (ERIKSSON 1967a). Tycks nu utgången av okänd anledning(!). 6 Muren, hagar (Hesselbäck enligt ERIKSSON 1969). Sala 7 Centrala kalkområdet, flerstädes 1834 (Sillén, UPS) -1977(!). Framförallt inom Mergölen-områdets öppna kalkhällmarker riklig, dvs. på Kullsbohällarna, Solbohällarna, Krackelbacken m.m. (jfr E. MARKLUND 1975b). Surahammar 8 Uggelbo, flerstädes (ERIKSSON 1970) -77(!). Se också ovan.
