Har varit tämligen allmän på Mälarslätten, nu troligen snarast spridd (lokalt något vanligare); högre upp spridd i kulturtrakter t.o.m. Övre Bergslagen, delvis ovaraktig. På gynnsamma ståndorter synbarligen härdig i hela området (i Bergslagen bl.a. på slagg). Har förmodligen, allmänt sett, lättast att framgångsrikt självså sig och hålla sig kvar på Mälarslätten Utbredningstyp: S2 (nästan S1).
Första fynd
LINNÉ 1747 såsom Malört (Fellingsbro: "på Kyrkogården så mycken, som hade han där warit sådd"). (Kort därpå iakttagen i Sala [BECKMAN 1765].)
Ekologi
Epökofyt. I regel euhemeroba ståndorter vid äldre bebyggelse: ladugårdsbackar, närfållor, skärningar, slänter, slaggupplag, vägrenar (flerstädes), sandtag m.m. Åtminstone på Mälarslätten. sällsynt torr, mesohemerob ängsvegetation: Irsta: Klinta S-ut (f.d. hage), Malma S: betesmark V kyrkan, åssand, Ängsö: Berg, åskullen vid viken, sparsam (+ sandtaget Ö gården m.m.) (alla !, 1970-talet). På stationsområden några fynd, delvis obeständig. På visst avstånd från gårdar gror ibland ett eller annat exemplar, knappast uthållig: Rytterne: Tidö slott respektive Västerås-Barkarö: kyrkan, cirka 1 km V- respektive SV-ut, vägslänter(!).
Frisk-torr, humusrik-humusfattig, för varaktig förekomst helst näringsberikad och/elIer grovpartikelrik mineraljord. Underlag skiftande; visar särskilt utanför (gödslad) tomtmark förkärlek för luckert substrat (isälvsmaterial, slagg). Torde undvikas av betesdjur. Ljusälskande.
Ergasiofygofyt. Gammal medicinalväxt, brännvinskrydda m.m., av allt att döma allmänt odlad under 1600-talet-början av 1900-talet (vid större gårdar och i borgartäppor). I Ljusnarsberg, förutom mot diverse sjukdomar, brukad tillsammans med röllika "på Brännvin" (HAMMARSTRÖM 1813). Allmän odlad i Norberg enligt ÅNGMAN (1835), "förträffeligt magstärkande, emotstår både röta och syra, och är äfven maskdödande". Oftare vildväxande Under nämnda skede av flitig odling. Under ett antal decennier, fram till 1970-talet, ur bruk som trädgårdsväxt; således i regel som förvildad varaktig på sent funna lokaler. Också exempel på mycket långlivade förekomster kan ges från hela området: Västervåla: Engelsberg 186 1 (G. C. Timm, TIMM) -70-talet (MALMGREN 1975: Fa 33: S-slänt från parklunden); Norberg: Klacken (Hellström enligt SAMUELSSON 1925) -74(!); Västra Skedevi: Tuna by (Lönnerblad enligt d:o) -1950-talet (Hamrin); Guldsmedshyttan: Gränshyttan 1928 (Broddesson manuskript) -78(!: vägrenar, slagg m.m.).
Under 1970-talet åter upptagen som trädgårdsväxt i plantskolorna och här och där inplanterad; nu också vid yngre bebyggelse.
Lokaler
Stundom individrik: Rytterne: Tidö slott, Odensvi N: Stulsta, Västerås-Barkarö: bakom Jotsberga ladugård m.m.(!)
