Allmän(-tämligen allmän) på Mälarslätten (men inte känd i Ridöarkipelagen "varken som odlad eller förvildad" enligt KERS 1978); tämligen allmän i nedre, V. Bergslagen (särskilt kring gårdar och på gruvvarp); tämligen allmän-spridd för övrigt (också i Övre Bergslagen, frånsett i glesbebodda trakter). Utbredningstyp: U.
Första fynd
DAHLGREN 1911 (Sala: tegelbruket).
Dessförinnan tagen 1889 av samlare med otydbar handstil (Ljusnarsberg: Ställdalen: S) och 1898 av Svedberg (Köping; SBG), i båda fallen utan uppgift, om arten varit odlad eller förvildad Enligt författarens tro odlad. Skulle kunna vara publicerad som vildväxande redan under 1800-talet, nämligen hos WRANGEL (1886), som i en uppräkning av vilda träd och buskar i Rytterne också nämner "fläder". Men troligen Syftar han på Samburns nigra, som han kanske sett i utkanten av någon trädgård eller i grannskapet av någon torpruin. BERGSTRÖM (1892–95) skilde på de båda fläderarterna men torde i följande uppgift avse odlade exemplar: Arboga: "Vid Sjölunda gård växa ask, ek och fläder (Sambucus racemosa)."
Ekologi
Epökofyt. Potentiell agriofyt. Skiftande öppna-halvöppna, företrädesvis mesohemeroba-euhemeroba ståndorter ungefär som Amelanchier spicata, vars ekologi är snarlik. En skillnad är troligen, att druvfläder är mindre skuggfördragande och alltså inte kan väntas bli bofast i sluten lövskogsvegetation Glesa Pinus-samhällen på mer eller mindre torr rendzina eller pararendzina borde däremot passa den (liksom Amelanchier-arterna); ännu inte noterad i sådan vegetation i nästan potentiellt naturlig vegetation av annat slag på enstaka lokaler: Karbenning: Digerkällan (Lohammar enligt SAMUELSSON 1925) -74(!: Digerkällsmossens kant invid källflöde i barrskog, dvs. nära "naturligt" bryn); Västanfors: Skrikboravinen, sluten, frisk ängslövskog (som den troligen koloniserat under mera ljusöppet skede) 1975(!).
Ergasiofygofyt. I hela Sverige sent förvildad, blott spridda fynd under 1800-talet (fr.o.m. 1830-talet); således också sent införd som prydnadsväxt. Först vid experimentalfältet i Stockholm (LUNDSTRÖM 1834), dvs. nära ett par av de tidigaste lokalerna för vildväxande druvfläder (WIKSTRÖM 1840): och (omkring 1830) vid Sjökumla gård i Östergötland (Svenska Trädgårdsförening Årsskrift 1834). Snart mycket populär: Bland våra prydnadsbuskar intar flädern onekligen ett mycket framstående rum, synnerligast drufflädern (S. racemosa)" (Skogvaktaren 1890). Odlingsvågen nådde också Västmanland, varifrån allt fler förvildad förekomster meddelades fr.o.m. 1910-talet. Lika snabbt ebbade populariteten ut: "Numera odlas arten mycket sällan inom området" (Lundman manuskript 1924). Dock ingalunda alldeles förgäten; saluförs ännu.
Sprids främst med fåglar. Mest enstaka-fåtalig, ibland, såsom på hyggen (särskilt lövskogshyggen) och kalkrik varp, massvis.
Variation
Form serratifolia Bensch (f. "laciniata" hort.): Troligen mycket litet odlad men en gång förvildad: Arboga Findla, nära Södermanlandsgränsen, liten planta 1976 (Margit Hermansson enligt Vestmanlands läns tidning 29.8.78: "Unik fläder i Arboga"; ej namnad men visad på bild). Av upphittaren inplanterad i hennes trädgård i Findla.