Tämligen allmän på Mälarslätten, i Norberg-Karbenning och i V. Bergslagens centrala delar. Däremellan spridd i vissa lågtrakters kulturbygder med talrika, stora luckor, såsom i inre Skogslåglandet och Övre Bergslagen. Utan tvivel fullt klimathärdig i hela området. Ojämnheten i utbredning till största delen en följd av ojämn, ännu ofullbordad spridning Utbredningstyp: pU
Första fynd
HISINGER 1823 (Linde N: Öskevik-Siggeboda-trakten).
Ekologi
Idiokorofyt eller gammal (förhistorisk?) agriofyt. Kanske snarast det förra: ängsartade klippavsatssamhällen och närstående, ljusöppna blockmarkssamhällen, oftast på kalk-och grönstensunderlag. Ett flertal potentiellt naturliga förekomster i sådan vegetation: Arboga: Kalkugnsberget (MALMGREN 1972a), Järnboås: Jerkaberget; Uvaberget; berget vid Finnsjön (BINNING 1921), Karbenning: Sandvikens lindberg i hammaren (MALMGREN 1975: No 36), Nora N: kalkholmarna i Fåsjön (BINNING 1921) - (EKHOLM 1975), Västanfors: kalkbranten NÖ Semla-Dammsjön 1978(!), Viker: Tullportaberget (PERSSON 1963), Ängsö: Fagerön, "på bergshyllorna mot sjön" (LINDBLAD-WESSBERG 1971).
Eljest mycket hemerofil. Som apofyt främst på torr, i regel finjordsfattig, euhemerob mineraljord: vägkanter, skärningar, slagg och annan varp, järnvägsområden, grustag, utfyllnad, diverse planer. Även på avsatser på brottväggar, i vägsprängningar och liknande. Ej nitrofob: Kumla: Vallrumsåsen i svingård, riklig; Karbenning: Högfors vid gödselstaden(!). Sällsynt däremot i mesohemerob örtbacksvegetation (i erosionsfläckar, mest på åssand); något vanligare i d:o klippängsvegetation, särskilt på backberg. Hellre på hemeroba kalkhällar än på silikatd:o.
Ljusälskande. Sedd i betesmarker, där ståndortsförutsättningarna varit passande.
Frekvensangivelser under 1800-talet vaga. Redan då troligen rätt vanlig på Mälarslätten och (gynnad av gruvdriften) ställvis i Bergslagen. Senare säkerligen betydligt spridd längs järnvägsnätet och de ständigt flera vägarna och grustagen. Tycks ha nått Ljusnarsberg i Övre Bergslagen rätt sent, först uppgiven från Kopparberg av LINDBLAD (1960). Ännu kvar, tillika sedd vid Hörkens station, i Bånghammar samt på utfyllnad vid Hånsjön 1976(!). Rätt ofta obeständig, främst på silikatlokaler (åtminstone delvis till följd av fortskridande igenväxning). Exempel på motsatsen ges också, t.ex. följande: Kungs-Barkarö: Örsåsen [cirka 1900] (Svedberg enligt SAMUELSSON 1925) -50 (Hamrin: Botten; Kungsudden). Kärrbo: Aggarön 1930 (Beth Tham, VAS) - (KERS 1978). Norberg: Persbo såg, "vid gamla slaggvarp och grushögar" (ÅNGMAN 1835) -78(!: Davidsbo strax N härom). Sala: Gruvan 1910 (Dahlgren, S) -70-talet(!: d:o + Gruvbynhagen). Sevalla: Ålbo (Almquist enligt SAMUELSSON 1925) -76(!). Skinnskatteberg: Bruket (Broby) + järnvägsbank N härom (V. Samuelsson enligt SAMUELSSON 1925) -75–78(!: på båda ställena). Viker: Älvhyttan (1890-talet] (Göthlin enligt SAMUELSSON 1925) -76(!: landsvägslänt, riklig). Västervåla: Ombenning (Erdtman enligt SAMUELSSON 1925) -74(!). Engelsberg 1861 (G. C. Timm, TIMM) -70-talet(!: flerstädes).
Odlas, numera dock sällan. Först omtalad som odlad i Köping: täppa nära Skovsta skans (DYBECK 1842).
Variation
Form elongarum (c. flore alba) (Willd.) Rouy: Västervåla "Ängelsberg" (Almquist enligt HYLANDER 1945b) = Västervåla hpl (ALMQUIST 1957). Författaren har inte återfunnen den där under 1970-talet.
