Allmän i ett par områden på Mälarslätten (se kartan) samt åtminstone traktvis i Västra Bergslagen. Av de florister, som mera systematiskt gått igenom någon viss del av sistnämnda område, har hittills ingen lämnat uppgifter om enskilda lokaler. Kallas allmän i Guldsmedshyttan 1957 (Schiöler), Hjulsjö-Järnboås-trakten (BINN. 1921), Hällefors 1958 (Lindberg), Ljusnarsberg (LIND. 1960), Nora (Bomg. enligt SAM. 1925) och i Viker 1955 (I. And.). Vid en kontrollinventering av författaren försommaren 1978 i delar av Nora, Linde och Guldsmedshyttan befanns arten där vara åtminstone spridd-tämligen allmän (jfr kartan). I landskapets övriga delar sällsynt eller felande. Den splittrade utbredningen beror på ofullbordad spridning.
Utbredningstyp: pU.
Första fynd
WAHLENBERG 1824 ("a --- Vestmanniam superiorem"). Avsåg en lokal i Skinnskatteberg, funnen 1821: se nedan under invandringshistoriken.
Ekologi
Epökofyt. Vanligen mesohemerob, frisk-torr ängsvegetation: betesmark, gamla vallar, markhällar; (helst lövfallspåverkade) backberg, lundklippor i den ringa mån sådana berörs av utbredningen; sällan örtbackar (varför?). Någon gång euhemeroba ståndorter: gamla skärningar, murar och liknande.
Torr-frisk, föga sur-alkalisk, måttligt näringsrik ängsmull. Underlag skiftar; tycks emellertid vara särskilt gynnad dels av klippmull, dels av Bergslagens sandiga-moiga jordarter. Kräver lågvuxet fältskikt men är inte extremt konkurrenssvag (tillhör normalt sluten, frisk naturbetesmark). Ljusälskande. Betesgynnad.
Akolutofyt (åtminstone delvis i Sydost?) och xenofyt (i Bergslagen troligen helt och hållet). Närmast Uppland och kanske i Arbogaåns dalgång bofast mycket länge, förmodligen arkeofyt. För invandring och den snabba spridningen i Bergslagen fr.o.m. slutet av 1700-talet hade vallodlingen avgörande betydelse (påpekat beträffande Värmland av HÅRD AV SEGERSTAD 1952). Förhållandet belyses av talande dagboksanteckningar i Wahlenbergs manuskript 1821 från grannskapet av Skinnskattebergs bruk: "Derefter gick man [W. och HIS.] öfver kärret [Brobykärret) och på åsen, på hvars sida klöfver var sådd ibland hvilken i år visat sig Saxifraga granulata såsom magis advena och förut aldrig sedd i trakten." Blev sedan inte mycket vanligare här, enligt HIS. (1828) på "några enda ställen", nämligen utöver ovannämnda en lokal vid kyrkan (HIS. 1831). I Västra Bergslagen tog spridningen bättre fart, varom dock ingen annan uppgift före 1900-talet än WALLS (1852) betecknas "allmän", som gällde Västmanland som helhet. I Bergslagen överallt på tillbakagång i vår tid genom igenväxning. I de fall, då gamla flerårsvallar överförts till betesmark, kvarlever växten ofta, så länge hävden upprätthålls.
