Nu spridd-traktvis tämligen allmän i Östra och Sydöstra Västmanland, stadd i spridning också i Västra Bergslagen. Spridningen ofullbordad. Åtminstone i kulturtrakter blir den sannolikt bofast i alla regioner. Utbredningstyp: S2 (pU).
Första fynd
SAM. 1925: Kila: Sätra brunn 1924 (A. Bjure, S); Kolbäck: Strömsholms slott (Lundm.); Rytterne: Borgåsund, två lokaler (d:o). Först funnen av Dahlgren 1909 (Sala: Långforsen, non cult.; LD, S, UPS så som A. canadensis).
Ekologi
Potentiell agriofyt. Flertal i potentiellt naturlig-oligohemerob vegetation: kalkhälltallskog nära bryn mot klippängar t.ex. Sala: Solbohällarna(!) och flerstädes (E. MARKL. 1975b), Nora N: Bergsmanshyttans kalkområde (Björk manuskript); källdragspåverkad (sluttning) granskog av frisk örtristyp (Nora N: Yxe herrgård V-ut(!). Flerstädes i nyligen sammanväxt löv- och blandskog med mullartad humus, särskilt kring Sätra brunn i Kila(!).
För övrigt på många skiftande mesohemeroba-euhemeroba, ej alltför torra, våta eller sura ståndorter: löv- och blandskogsbryn, utglesad ängsskog, parklundar och bydungar, hagmark, backberg, någon gång örtbackars övre eller nedre delar, hyggen, renar, åkerholmar, sällsynt stationsområdet m.m.
Markkrav ovan antydda. Underlag mineraljord av växlande textur och i vissa fall hällmark (se ovan). Vanligen halvskugga-öppet ljus. På lämpliga ståndorter troligen lika skuggfördragande som t.ex. hassel.
Ergasiofygofyt. Fastän påvisad vildväxande först i början av 1900-talet, har arten med stor säkerhet odlats redan under 1800-talet (ej bara vid Frösåker; jfr släktesanmärkning). Sprids snabbt med hjälp av fåglar och blir ibland mycket talrik: "i tusental exemplar och utgör en allmän inblandning i skogen på åsens sluttningar" i Västerfärnebo: Salbohed (LOH. 1951). Mest odlad under 1900-talets förra del, nu sällan men fortsätter att sprida sig vidare från de naturaliserade bestånden.
